Benjamin 37

     

Av: Håkan Eklund | 28 april, 2012
Kulturen strippar

Apis mellifera

Apis mellifera

Medan biodlaren var borta passade en tjuv på att stjäla honungen ur kuporna. När odlaren kom tillbaka blev han stungen av de uppretade bina som misstog honom för tjuven. Han ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 juli, 2016
Essäer om samhället

Mannen som avslöjade Heideggers villfarelse. Om Nicolai Hartmann

I våra dagar är Nicolai Hartmann helt bortglömd. När han dog 1950 vid 68 års ålder, ansågs han vara en av samtidens viktigaste filosofer vid sidan av Martin Heidegger. Men ...

Av: Bo Gustavsson | 04 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Solnedgång på Island. Foto: Wikimedia

Litteraturen på våra nordiska öar

När vi talar om nordisk litteratur, i nutid, talar vi nästan alltid om Sverige, Norge, Danmark och (i Sverige tyvärr skamligt lite) Finland. Men hur då med våra ”nordiska öar” ...

Av: Carster Palmer Schale | 04 december, 2015
Kulturreportage

"Go west young woman!" - en västernopera på Kungliga Teatern



Nina Stemme. Foto: Alexander Kenney Kungliga OperanDet var inte bara män som lystrade till uppmaningen - Go west young man! - under gudruschens bråda dagar i Kalifornien i mitten av 1800-talet, även om de dominerade kraftigt. Det var i de flesta fall ett otacksamt slitgöra - och guldet lyste för det mesta med sin frånvaro. Kvinnorna - de som vågade ett liv i denna ofta brutala mansvärld - hamnade på barer och andra manliga inrättningar. Whiskyn flödade.

Ett fåtal lyckades undvika de underordnade positionerna och bli barägare, om vi ska tro den masskulturella mytologin, som Minnie i Giacomo Puccinis sällan framförda opera, "Flickan från Västern", som hade premiär på Stockholmsoperan i helgen. Förra gången det begav sig på denna plats var 1934 och succé är knappast ordet. Denna gång smakar det däremot väl i munnen. Operan hade premiär på Metropolitan i New York 1910 med självaste Caruso i en av huvudrollerna och med Toscanini på pulten. Jag var inte där men har svårt att tänka mig att det skulle ha låtit så mycket bättre.

Inledningen är magnifik. På en väldig filmduk i svartvit cinemascope, som visar en klassisk öppningsscen i vilken John Ford-västern som helst, med en ensam ryttare i förgrunden och ett ödsligt och bergigt västernlandskap i fonden, rullas förtexterna upp till kvällens operaföreställning. Innan ryttaren rider vidare för att strax komma springande emot oss och forcera bioduken och därmed förflytta sig till en annan dimension, till ett här och ett nu, och med dragna revolvrar, i full technicolor, uppenbara sig som Minnie (alias Nina Stemme). Puccini eldar på med sprudlande och sprakande filmmusik (som den senare kom att praktiseras av herrar Korngold, Tiomkin, Steiner, Herrmann, Waxman m fl). Scenbilden bibehålls i cinemascopeformat när den överger bioduken och får fysisk gestalt.

Kopplingen opera-film är central för denna uppsättning, som till skillnad från Puccinis tidigare operor slutar lyckligt. Happy End. Lite Hollywood före Hollywood med andra ord. Parallellt med agerandet på scen visas en stumfilmskopia av detsamma på fondväggen i den saloon där det mesta av handlingen försiggår. Det är ett tacksamt och väl fungerande grepp. Operaagerande och stumfilmsagerande har många likheter i ett ofta övertydligt och lätt stiliserat rörelsemönster, där det psykologiska finliret inte är lika framträdande (det ligger, när det förekommer, i musiken respektive närbilden). Stumfilmen var heller aldrig stum, den beledsagades av allt ifrån en ensam pianist till en fullskalig symfoniorkester.

"Flickan från Västerns" långa törnrosasömn förefaller mig högst märklig. Musiken är högoktanig Puccini, låt vara att den skiljer sig från det melodska högtryck som utmärker "Butterfly" och "Tosca" - här är det funktionalisten Puccini mer än melodikern som talar. Men visst känner man igen tongångarna. Den orkestrala uppbackningen, de kraftfulla urladdningarna men också finliret och belcanton. Melodilinjerna och ariorna finns där, inte lika påtagligt och uttalat som i de tidigare operorna. Mer integrerat i dramatiken, lite samtida tyskt mitt i det italienska. Lättköpt och banalt? Knappast.

Handlingen är inte mycket att orda om. Den är inte odrägligare än mången annan operahandling, men den är originell på en punkt: den utspelas i vilda västern. Det är en känsloladdad melodram där den kvinnliga kärleken räddar den förtappade mannen. Kärleken som renande, helande och frälsande kraft (också det lite tyskt - Wagner). Mycket mer att orda om är däremot själva framförandet, det var länge sedan det klingade så hundraprocentigt på Stockholmsoperan, om orkester, kör och solister - ett suveränt lagarbete under säker ledning av regissören Christof Loy. En konstnärlig triumf.

Nina Stemme som den kyske Minnie, som ännu inte kysst någon karl och enbart ridit på en ponny, och Aleksanders Antonenko som banditen Dick, som längtar efter ett annat liv, är båda magnifika i sina roller. Liksom sheriffen Jack, hopplöst förälskad i Minnie, som sjungs svartsjukt och hotfullt av John Lundgren. Det är kring dessa triangeldramat utspelar sig, med guldgrävarna som kommenterande kör och medagerande, pendlande mellan lynchmobb och individuellt ansvarstagande, där en av guldgrävarna påpassligt fått låna drag av Chaplins figur i filmen "Guldfeber".

Nina Stemme visar att hon inte bara kan sjunga Wagner och Strauss utan också Puccini, liksom en gång Birgit Nilsson när hon tog sig an "Turandot". Det är närmast bländande skönsång hon bjuder på, inte minst i de högre forte-registren, där Aleksandrs Antonenkos lödigt italienska tenor, lite åt Jussi-hållet, följer henne perfekt, också det bländande och skönt. Allt sammanhållet av ett hovkapell i högform och en dirigent, Pier Giorgio Morandi, som vet hur en slipsten skall dras. Eller kanske riktigare hur man hittar guld i ett förbisett Puccini-partitur.

  

Ulf Stenberg 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Alain de Benoist. En gränsöverskridande tänkare

Det finns många beteckningar som passar in på det politiska system under vilket västerlandet framlider sina tragikomiska skymningsår: kryptoplutokrati, usurokrati, mediakrati, mentirokrati, ekonomokrati, kakistokrati, idiokrati... Den mest tvetydiga och svårtillämpbara ...

Av: Sven André | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2012

Tal till nationen

Landsmän! Låt er inte luras av marknadsräntorna, budgetpropositionerna och de vinklade nyhetssändningarna. Det finns något annat bakom detta töcken av siffror, statistik och fjärran blodbad. Det finns nudistläger, mörk rom och ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 juli, 2012

 Kyrkorummet i Sofia kyrka med Hilding Linnqvists väggmålning. Foto: Wikipedia

Den naiva konsten i Sverige

Tidningen Kulturens Lena Månsson om den svenska naivismen.

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 19 augusti, 2015

Jacqueline Lamba, Riveira,  Trostky och Breton 1938 i Mexiko city

Je vous souhaite d'être follement aimée . Bretons ideala kvinna

André Breton dog för 50 år sedan. Guido Zeccola skriver om L' amour fou, Nadja och Arcane XVII.

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 Maj, 2017

Tinget och stjärnan

1.      Kroppen håller fast världens existens och grundlägger tingen, inklusive deras bortvända sidor, genom det med varje ögonblick uppkommande behovet av ett låst perspektiv. Men kropp och ting förblir likartat ...

Av: Nanok | Essäer om religionen | 02 mars, 2010

Österrikiska präster kräver reformation

I Österrike har präster under ledning av Helmut Schüller och biskopsvikarien Helmut Prader tagit initiativet till en protestgrupp som kräver en reformation av den romerskkatolska kyrkan. Man vill föra diskussioner ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om religionen | 22 september, 2011

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Några tankar kring Yukio Mishimas historiepessimism

I Yukio Mishima. Pseudonym för Kimitake Hiraoka. Född 1925 i en familj vårdande sina samurajrötter. Prosaist, dramatiker, kritiker, skådespelare, framgångsrik kampsportsutövare och anförare av en egen privat nationalistisk milis, Tate-no-kai ...

Av: Sven André | Essäer om religionen | 30 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.