Ingrid Vang Nyman

Pippi på Jylland

  En hållplats på kystbanen från Köpenhamn till Helsingör heter Springforbi, där stannar sällan tågen. Men om platsen heter Vejen passerar man inte lika snabbt. Herman Bangs kortroman Ved Vejen ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 Maj, 2016
Essäer om konst

Dagar i ljus och frihet – Intervju med Nikanor Teratologen

Det ni nu ska läsa, denna text, sträcker sig tvärs genom Sveas undermåliga brunhål och publiceras i dess fantasmatiska kloak för att tillsynes nå dig i ditt allra mest privata ...

Av: Freke Räihä | 02 juli, 2012
Övriga porträtt

Frikyrkligheten inifrån

Det är i år femtiofem år sedan kyrkomötet fattade beslut om kvinnors prästvigning i Svenska kyrkan. Samma år beslutades på annat håll att kvinnor kunde bli poliser. I Norge togs ...

Av: Mikael Mogren | 16 februari, 2013
Essäer om religionen

Foto: Vladimir Oravsky

Reklamtidningarnas budskap

Den första bilden på en trave av bortslängda ”Jönköping nu”-tidningar, är tagen i juni 2014. De andra fotografierna på samma reklamblaska är från i dag, det vill säga, de är ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 september, 2016
Gästkrönikör

Bokmässan 2012 - Vi blickar mot Norden, mot världens historia och dess framtid och mot ett interkulturellt möte



 Vimmel från BokmässanDen nordiska litteraturen influerar detta års bokmässa i Göteborg, med nordiska författare i centrum. Det nordiska författarskapet som i många fall kan anses självklart och bara finns omkring oss, som vi inte alltid utforskar eller utmanar. Som en jantelag som bara finns där. Men det präktiga som vi bara tar för givet har något spretigt och hemlighetsfullt under sig och årets författare som representerar den nordiska litteraturen, skribenter, debattörer, bilderboksförfattare och serietecknare finns i i montrar, scener eller i seminarierum.

Samtidigt som vi tar avstamp i vår kända litteratur överdröstes årets mässa av författare från hela världen representerade och där landet Irland stod i fokus, ett land med en historia av poeter som Joyce, Becket, Yeats och Wilde med flera, vilka influerat, hjälpt och inspirerat dagens generation av lovande irlänska författare. Ett Irland som rest sig, trots finasiella kriser, då många författare känt av marginalerna, och som har en litterärt intresserad växande befolkning, och med författare vilka aspirerar på ett delat utbyte med andra länders litteraturer och en önskan av fler översättningar av böcker från andra språk, då deras förlag ofta är engelska och inte så pigga på att översätta.

-Jag är väldigt tacksam över att jag skriver på engelska och att jag därför vet att mina böcker når ut till så många, då det är ett universalt språk. Däremot känner jag mig ledsen åt länder som Island, Italien eller Ungern, vilka får kämpa med att nå ut till en bredare publik, säger den irländske författaren John Boyne, under semiariet Dublin och Reykjavik: Litterära städer. Samtidigt kontrade den isländske författaren Sjón som också deltog, att fler och fler mindre förlag öppnar över hela världen vilket öppnar upp för en öppenhet och ett större intresse att publicera litteratur över gränserna.

 Steinunn Siguroardottir, John Boyne, Sjón och Paul Murray under seminariet: Dublin och Reykjavik; Litterära städer-Ett lands litteratur skall inte bara läsas av landets invånare, den skall läsas av alla, fortsätter den isländske författarinnan Steinunn Siguroardottir, vilken ledde samtalet. Väldigt vackert sagt. Med på seminariet deltog även den irländske författaren Paul Murray, vars tragikomiska roman Skippe Dies nominerades till Booker Prize och rankades trea på Time Magazines lista över skönlitteratur från 2010 och Kevin Barry, vilken hyllats av Irvine Welsh som "den mest fängslande och orginelle författaren från dessa öar de senaste åren". Alla närvarande var enhetliga om att ett samarbete mellan Island och Irland borde inledas, då de båda skulle kunna lära sig mycket av varandra och dela mycket. Samtidigt som Kevin Barry och Paul Murray var oeniga om Dublin som litteraturstad, då Murray hävdade att folk i Dublin inte är så litterärt intresserade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Det är inte så att folk går runt med böcker i händerna, och skulle vi ha en bokmässa, skulle den aldrig attrahera en så stor publik som den faktiskt gör här i Göteborg, säger Paul Murray. Kevin Barry är inte enig med Paul Murray om detta, då han hävdar att Dublin är raka motsasten. En stor litterär stad och präglad av sin litterära historia av stora författare och skrivare. Det finns många skrivarkurser på universiteten och många bokklubbar runtom i staden, hans egen mor är med i en. Folk läser överallt, på cafeer, på bussar och han brukar själv studera vad folk läser. Han hade hoppats att folk läste mer internationell litteratur och skrattar och tilläger: Och att fler läste böcker av mig.

Vad kan vi lära av våra grannländer och vad finns det för stereotyper och vad kan lyftas fram från vår litteratur och vad finns dolt därunder? Kim Leine, författare och representant av den danska litteraturen, dock norrman från början och halvt grönlänning, då flertalet av hans böcker, gestaltar Grönland och hans liv där, ger i sin självutlämnande litteratur en väldigt ärlig bild av en författare med mörka sidor som missbruk, dolda sidor och på samma gång som de flyter upp till ytan, något han måste ta itu med. Genom att skriva kan han förstå sina mörka sidor. Med en väldig ärlighet delar han med sig av sin litterära hemlighet men som antagligen är alla skribenters stora hemlighet. Han kopierar. Hans första självbiografiska bok Kalak, som betyder äkta grönländare, var en direkt kopiering av en annan bok, inom den spanska litteraturen.

Barnens mässa

Barnsektionen på mässanVad som också är viktigt under detta års mässa är framtiden och vad som händer i litteraturens utveckling och utvecklingen av lärandet där barnen och skolan har fått en stor plats. En stor del av mässan går till barnen och kan i månget fall bli kallad "Barnens mässa". Hur är utvecklingen av våra bibliotek, hur kommer framtidens litteratur att läsas när de digitala medierna tar allt större plats och hur utvecklas vårt lärande? Varför är exempelvis de finska barnen så duktiga? Varför går de om de svenska eleverna? Svaren är många, men bland andra behandlar de aspekter som status av lärarollen i Finland, en utvecklad och betydelsefull utbildning för lärare och en gammaldags, auktoritär modell som verkar fungera, då Finland ligger i toppen bland länder som Kina, Japan och Korea och bara blir bättre medan andra nordiska länder ligger efter, som Sverige och Danmark. Den nordiska skolmodellen är dock överlägsen i jämförelse med många länder i central och östra Europa till exempel, då ifall vi väljer att sätta vårt barn i en skola, oavsett geografiskt område, säg Lappland, då kommer barnet fortfarande få samma kvalitet av skolgång som om vi satt det i en skola i Malmö. Men skillnaderna är dramatiska för barnen i Europa, där familjens sociala samhällklass kan avgöra barnens skolgång och utbildning och där skillnaderna mellan skolor är enorm i frågor som kvalitet. Dramatiska orättvisor som i många fall sätter avmark i en ung persons liv.

Jonas Ellerström, Paul Muldoon och Lars-Håkan Svensson under seminariet: Poesin och fredsprocessen.  Samtidigt som den nordiska litteraturen totalt dominerar detta års mässa, med ett 60-tal författare fråm samtliga nordiska länder vilka medverkar i seminarier, bland andra Merethe Lindström, som är årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, så finns även internationella författare representerande. I temat "Röster från Irland" närvarade bland andra Pulitzer-vinnande poeten Paul Muldoon, Sebastian Barry och John Boyne, författare till "Pojken i randig pjyamas", som översatts till femtio språk och sålt över 5 miljoner exemplar över hela världen. Paul Muldoon diskuterade poesin och fredsprocessen i ett seminarium och hur poesin från Nordirland blivit påverkad av våldet och motsättnigarna. Han berättade om sin uppväxt som liten pojke i College Lands, Orange distriktet, där han gick i skola med många skolelever som senare skulle bli involverade i våldet eller bli erbjudna i att delta i våldet. Eller att själv som elev bli utsatt för våld i skolan och sedan själv bli en utövare av det, vilket knyter an till temat; Barnens mässa. Att själv bli utsatt för våld och dess konsekvenser skildras tydligt av Muldoon i dikten Anseo ur boken (En hare på Aldergrove). Anseo som betyder här och nu var det första ord som en ung skolpojke lärde sig säga på iriska enligt hans dikt.

Anseo

När läraren höll upprop

i byskolan i Collegelands,

skulle man svara Anseo

och räcka upp handen

när det blev ens tur.

Anseo, som betyder här och nu,

närvarande och redo,

var det första ord jag sade på iriska.

Sista namnet i klassboken

var Joseph Mary Plunkett Ward

och följdes så gott som alltid

av tystnad, menande blickar,

blinkningar och nickar, och lärarens skämtsamma fråga:

"Och var har vi vår lille rolighetsminister idag?"

 Seminariet Hembygd

Jag minns att första gången han återvände

hade läraren skickat ut honom
längs häckarna för att väga upp åt sig och skära till
den käpp han skulle bestraffas med.

Efter en tid behövde ingenting yttras:

han kom som något självklart

med en käpp av ask, en sälgkvist

eller slutligen ett hasselspö

som han hade täljt ner till en piska

och försett med sanpapprad och polerad

snärt av rött och gult lack

och som han överhuvudtaget hade lagt ner sådan omsorg på

att han skurit sina initialer i den.

  Läsning från seminariet Hembygd.

Sist jag mötte Joseph Mary Plunkett Ward

på en pub på andra gränsen till Irland.

Han bodde under bar himmel

i ett hemligt läger

på andra sidan berget.

Han kämpade för Irland,

fick saker att hända.

Och han berättade för mig, Joe Ward,

hur han gått den långa vägen

och blivit Intendent, kommendant.

hur varje morgon vid uppställningen

de frivilliga ropade Anseo till honom

och räckte upp handen

när det blev deras tur.

Invigningen av fotoutställningen ”Se Tranströmer”

Tomas Tranströmer under invigningen av fotoutställningen ”Se Tranströmer”.Hundratals författare var representerade från Sverige, bland andra Tomas Tranströmer, Bokmässans hedersäst, vilken närvarade på torsdagen och invigde fotoutställningen "Se Tranströmer", i kongressfoajén. Tjugo fotografer har tolkat var sin dikt av Tranströmer . Mediauppbådet var totalt då Tomas Tranströmer invigde sin fotoutställning och klippte bandet. Några av de medverkande fotograferna var Mikael Ringlander, Peter Hildor och Pieter ten Hoopen. Peter Hildor har valt att tolka dikten Midvinter, ur (Sorgegondolen, 1996) "Ett blått sken strömmar ut från mina kläder. Midvinter. Klirrande tamburiner av is./.../

-Det är viktigt med bredd. Dikter handlar om att förmedla känslor och stämningar. Därför känns det meningsfullt att belysa hans diktining så brett som möjligt - och både visuellt och musikalisk, säger Mikael Ringlander.

Lika mycket som litteraturen handlar om Norden och om framtiden, lika mycket krymper vår värld långsamt och människor flyttar till andra platser, människor byter land och kulturer, ibland för att det måste, ibland för att de inte vill men för att de helt enkelt inte stanna kvar, då det politiska klimatet är för farligt och tragiskt att stanna i. Kanske för att de själva ifrågasätter den rådande regimen och därför inte kan stanna, samtidigt som de ändå kan känna en enorm motstridig men ändå intresserad känsla för konflikten? En motsträvighet, att plötsligt vara halv, med dubbla identiteter någon annanstans. Och vad leder friheten till? Kan den rent av klaustrofobera en människa samtidigt som den kan befria? Multikulturella författarskap, leva i exil, och vara tvungen att flytta någon annstans, mot sin vilja, är några av de teman som årets bokmässa tar upp. Episka, historiska skildringar av svårigheter vilka påverkat de kulturella landskapet och påverkat litteraturen, som de alltid gör, då författare då som nu, skildrar den verklighet som de lever i och automatiskt ifrågasätter den.

 Fotografen Peter Hildors tolkning av ”Midvinter”, av Tomas Tranströmer ur (Sorgegondolen,1996).Att fly för att kunna leva vidare är centrala delar i både den norsk-danske författaren Kim Leines liv och i den rumänske författaren Norman Maneas liv. Manea är en av Rumäniens mest kända författare och var aktuell på mässan med sin bok "Huliganernas återkomst". En bok som är memoarer av Maneas eget liv, som tar läsaren genom ett halvsekel av rumänsk historia. Den sträcker sig från Trasinistriens arbetsläger till New York och Manhattan, friheten som Manea berskriver. Däremellan ryms deportation, exil och förtryck, nya skal som författaren får bära och sedan kasta sig av. Manea ser dock sitt liv som en upplevelse och är ändå tacksam för de rader av händelser han varit utsatt för, då de ändå berikat honom, han kunde inte värja sig ifrån dem, ödet bestämde de åt honom, fastän han motvilligt lämnade Rumänien för USA, och friheten kom till Rumänien tre år senare, kunde han ändå inte åka tillbaka, då han redan bestämt sig för att lämna.

Hysterin i utställninhgshallarna är alltid detsamma varje år man kommer till bokmässan. Man glömmer av det varje år, men så fort man kommer in i hallen, slås man av syreuttömning och en oförmåga att andas, även ifall jag också bara varit där på torsdagen, under branschdagarna, och tidigt, så slogs jag ändå av kaoset. jag vågar inte ens drömma om hur det var i lördags, när alla var där. Och i fredags stannade jag på semiarieplan och intervjuade och seminariade och struntade i folkvimlet. Det är överallt dock, men om man försöker ibland, så går det att glömma bort det. Bäst mår jag när jag sitter i seminariehallens lugn och allt omsluter mig, där lugnet och tystnaden och ordningen skänker mig glädje och där jag verkligen kan fokusera på vad som sägs. I torsdags var det massa bra seminarier. Jag försökte gå på så många som möjligt.

Interkulturella författarskap

Utställning på Internationella Torget, Världen krymper, människor förflyttar sig och bosätter sig på andra ställen, familjer flyttar och barnen får två kulturer.Vad händer sedan när dessa barn vill börja skriva och använda sitt språk eller sina språk? Vilka språk använder de, blir det ett naturligt val eller en konflikt och hur förhåller man sig till en ny kultur som kan skilja sig mot den som ens föräldrar lärt en hemma? En helt ny kultur börjar, så fort man kommer utanför dörren, i skolan och överallt. Författaren Eugéne föddes i Bukarest, Rumänien. Hans föräldrar flydde till Schweiz när han var sex år gammal. När han var liten lärde han sig bara att prata franska. Han pratade franska i skolan, pratade franska hemma och bad sina föräldrar att prata normalt: franska. När Eugéne var 28 år, skrev han sin första bok ”La vallée de la jeunesse”. Då ville han använda det rumänska språket. Han ville känna och förklara vad det var som fanns i hans huvud. Han började skriva på rumänska, men han kunde inte prata rumänska. Han blev som sin egen självöversättare. Eugéne refererar till poesi. När du inte har ordet, så måste du skapa en metafor. Detta är början av poesi. I början när du lär dig ett språk är du väldigt poetisk.

Ann Helén Laestadius är same och skriver på svenska. Hon beskriver känslan av att skriva på svenska men höra samiska i huvudet. Hon hade ingen möjlighet att lära sig samiska. Hennes mamma skämdes, och ville inte lära henne språket. Denna typ av skuld går mellan generationer av samer. Ann Helén växte upp i Kiruna under 80-talet, då det var inte så lätt att växa upp och vara same. Hon ville helst inte vara same, hon försökte vara någon annan, under hela hennes skoltid. Hon behövde mycket styrka för att kunna ta sig igenom det.

Eugéne hade svårt att förstå den schweiziska kulturen. Maten, bergen och allting omkring honom. Han kände ingen kärlek speciellt till bergen. Hans föräldrar tittade på fransk television, han tittade själv mycket på tv och försökte identifiera sig med karaktärerna han såg, försökte att bli någon annan. Någon som kunde leka med ord. När han skriver så leker han med det franska språket. Han ser ändå sitt språk som franska.

Ann Helén ser sig som en same, en same som bor i Sverige, även om hon förlorat lite av sin samiska identitet. Även om hon inte mästrar språket, så finns det andra sätt att bevara det. Det är inte alltid bara om språket. Hon har ett samiskt sätt att tänka och leva. Hon har ett samiskt hjärta.

Att fly sitt hemland för att kunna gå vidare, konflikten i ett sökande efter en ny identitet

Det okända som öppnar sig för en. Något du vill mästra. Någit du vill fly till. Ett kall till någon annastans, för att kunna bli någon annan eller bara för att du måste. De politiska omständigheterna, dina texter, utmanar det politiska systemet och kritiserar vilket retar de styrande auktoriteterna. Eller så måste du bara bort. Ditt liv styr dig bort mot andra platser, du vet inte var du hamnar men du vet att du måste bort. Och vad händer när du är på den andra platsen? Får du dubbla identiteter, blir den nya platsen din "frihet", utmanar den dig eller kväver den dig, eller både och. Eller blir du hel, som i ett läkande? Den rumänske författaren Norman Manea utmanar alla dessa frågor i sin bok, "Huliganernas återkomst", med vilken han är aktuell med på årets bokmässa. Under ett seminarium med DN:s kulturchef Björn Wiman, diskuterade de hans liv, memoarer och hans upplevelser som kan liknas till en rumänsk odysée. Eftersom han överlevde, blev han ett vittne och därför också en författare. Manea diskuterar förintelsen och dess tragedi, för alla människor, inte bara judar, inte bara européer, inte bara för tyskar och vad människor är kapabla att göra mot andra människor. Hans författarskap utgörs av en skribent som försökte använda sina erfarenheter som en stimuleringskraft till kreativitet, lycka, rädsla, intentioner och olycka, vilka kan ses som kapitel i andra skrivna biografier. Den kollektiva tragedin blev till en personlig tragedi. 1970-talet och 80-talet i Rumänien beskrivs av Manea som helvetet på jorden:

Norman Manea och DN:s kulturchef Björn Wiman på seminariet: En rumänsk Odyseé.-Det var ett helvete skapat av människor mot andra människor. Ondskan föll inte från himlen. Den var skapad av männsikor. Utopin hade redan förändrat sig, och blev hårdare än någonsin. Och kombinationen av detta och den dagliga terrorn gjorde att situationen blev outhärdlig, säger Manea.

Han valde att lämna sitt hemland Rumänien, gå i exil, och leva i Amerika. Varför lämnade han? Han säger själv för att det var för intressant, för outhärdligt och att livet där nästan ströp honom. Han ville inte åka, hans familj fanns där. Men han åkte. Väl i Amerika brottades han med känslor som att inte kunna ta till sig friheten fullständigt och att den nya friheten också blev som ett fängelse. Han bar på dubbla identiteter, men han visste att han aldrig skulle kunna återvända. Tre år efter att Manea åkt, blev situationen bättre i Rumänien, men han kunde inte återvända.

Manea började läsa, som en liten pojke, när han kommit tillbaka från koncentrationslägret. Han blev förälskad i språket, och att det var en saga, en historia som skulle kunna sluta lyckligt, om du bara älskade boken tillräckligt mycket. Han ville börja skriva, för att bli en del av den stora familjen av författare. Människor blir informerade av böcker och förändras av böcker enligt Manea. Litteratur är ändå inte förändring, det är identitet.

-Identitet är vad som relaterar oss till andra personer. Relationer till andra är viktigt. Det kan vara realtioner till en viss grupp av människor. I slutändan, vad som är viktigt är att identitet är vad som finns kvar, när vi är ensamma i ett rum, plötsligt tvugna att spendera tid med oss själva och utreda oss själva, säger Manea.

Han skriver om förintelsen med vissa svårigheter och motsägelser. Det är svårt att gå in i denna tragedi och beskriva den. Han kritisrear annan litteratur om förintelsen för att vara för upptagen med siffror, hur många var det som dog? Det är inte hållbart att diskutera förintelsen ur det perspektivet enligt Manea, det finns andra aspekter av tragedin, den mänskliga, som skall lyftas upp. Det spelar ingen roll hur många som dog, det var aldelles för många. I slutet av semiariet diskuterar Björn Wiman och Manea livet i USA. Manea bor i New York, på Manhattan. Han ser det som en stor smältdegel av intolerans, lyhördhet och han tycker att det skall stanna som det är. Han kritiserar Bush-regimen och föklarar stora skillnader mellan rika och fattiga, och att mycket kan kritiseras om USA, men han tror inte världen kommer att bli bättre utan USA.

-Kina är den nya supermakten. En annan vision av världen. Jag tror inte att de kommer att bli bättre, säger Manea.

Mattias Hagberg och Kim Leine under seminariet: En rå och vacker berättelse från Grönlands baksida.Författaren Kim Leine, som likt Norman Manea också behövde fly från en plats till en annan för att skapa sig ett nytt liv och kunna gå vidare, blir mer hjälpt av sin resa och mer säker på sin identitet efteråt. Ifall han inte hade åkt till Grönland hade han åkt till Afrika, han visste att han var tvungen att åka någonstans för att bli hel. Leine läks av sin resa på Grönland, av människorna, av värmen han får av sitt liv där, men kanske också av de råa kontrasterna, de karga klimatet, de hårda vindarna och de långa arbetsdagarna, där vad som helst kunde hända. Kanske kunde han glömma vad som hänt och gå vidare. Leine arbetade som sjuksköterska på Grönland, han bodde där i femton år och livet där karaktäriseras i den självbiografiska boken Kalak, Leines första bok. På mässan är Kim aktuell med boken Tunu, som betyder baksida. Ytterligare en berättelse om Grönland, där vi får följa en grupp människors liv i en liten grönländsk by. Sex, alkohol och actionfilmer är människornas skydd mot den kalla vinden och det hårda klimatet, och i boken får man komma riktigt nära människorna i byn, och sakta men säkert förstå alla deras hemligheter, genom ögonen av sjuksköterskan Jesper, som hamnar mitt i alltihopa hela tiden. Även denna bok skildrar mycket av Leines erfararenheter på Grönland indirekt. Även ifall Tunu är den roman som han är aktuell med, är vi alla nyfikna mest på Kalak, och personen bakom, som vågade skriva en så självutlämnande roman. Journalisten Mattias Hagberg gräver djupt i frågan.

-Jag skrev boken för jag var märkt av missbruk, missbruk av narkotika i 30 års tid och missbruk av min far, sexuellt, i ett års tid när jag bodde i Köpenhamn. Det var som att jag kom tumlande ut ur naturen, med armarna blödande av narkotiska missbruk. Jag var tvungen att göra upp med mina demoner. Ett missbruk försvinner inte bara, det tar bara på sig nya kläder och kommer tillbaka. Det var en missbrukare som skrev boken. Och det var en kollosal lättnad att göra historien konkret, stänga inne historien, mellan två bokpärmar, säger Leine.

Han flyttade till Grönland 1989, med fru och två barn. Han sökte efter en ny identitet och försökte bli en grönlänning. Han lärde sig att prata deras språk och betdde sig som en grönländare. Han arbetade som sjuksköterska, en utbildning Leine läste, mycket som ett verktyg för att kunna resa iväg ifrån sig själv. Han skulle kunna jobba som sjuksköterka var som helst, han var väldigt inspirerad av Karen Blixen, och ville till Afrika, och jobba där. Konflikten mellan Danmark och Grönland ligger som en kokande underton i Leines böcker, han diskuterar det inte öppet men man kan förstå att de personliga skildringarna av grönlänningarna, ändå kan öppna upp för en förståelse. Kanske dock också en chock, då månka kritiker kritiserat Leine för all sex som florerar i Tunu. Är det enda grönländska kvinnor gör, att ha sex? Och är alla så otrogna?Bilden av den grönländska kvinnan som lösaktig, blev kritiserad mycket men enligt Leine, är det inte kvinnans fel, det har snarare att göra med att den kvinnorna är otrogen mest med är sjuksköterksan Jesper, så det är hans fel. Leine refererar också mycket till hur det funkar på Grönland.

Många danska män reser dit, många kanske för att komma bort från sina problem, men som han uttrycker det, problemen står och väntar på dig när du landar på flygplatsen. Du kan inte åka iväg från dem. Männen förösker trösta sig själva med en grönländsk kvinna, är med henne ett tag och åker hem. På Grönland finns många barn utan vetskap om vilka deras pappor är. Kanske är han just nu i Köpenhamn, i någon fashionabel stadsdel och äter en fin middag. De får aldrig veta. Och mycket i konflikten ligger i att danskarna vägger ryggen till, visar sin baksida. Många danskar kommer till Grönland, umgås bara med danskar, öppnar inte upp, vill inte veta något om kulturen, använder sex som den enda förmedlaren och åker hem. Med boken vill Leine kunna öpnna upp, så att människor kan förstå hur den vanliga grönlänningen lever, sedan är det upp till var och en att ta ställning till vad det tycker. Han tro inte att boken kommer att skapa enorma brytningar av barriärer, men snarare bara att människor skall veta, och detta är hans upplevelser och vad som hände honom. Han vill inte skriva boken i ett särskilt syfte. Bara skildra en befolkning och en plats, som han upplevt. En likhet han delar med Norman Manea, de båda skildrar sina upplevelser, inte för ett speciellt syfte, utan för att händelserna tog dem dit och att de kände ett oåterligt kall att skriva dessa på papper.

Utöver alla dessa seminarier, pågick tusen andra programpunkter på mässan. Det är svårt att få med alla i ett enda reportage, i så fall hade det blivit tio reportage så jag har fått sålla ut. Men otaliga är det svenska författare, mediapersonligheter jag stött på, bumpat in i, spillt kaffe på, och idag känns det som att varenda känd svensk, inom respektive genre som sport, andar, livsstil, mode och mat har skrivit en bok, och därför är de ju på mässan. I väntan på något irländskt seminarium, vandrade Martin Schibbye och Johan Persson in i fika-hallen H. Ingen tog någon som helst notis om dem, de vandrade omkring, köpte kaffe, och såg sådär trötta ut, som man bara kan göra efter att ha spenderat ex antal nätter i fängelse, och denna resa, har nog satt sina spår. De befann sig på mässan just den dagen för att delta i en manifestation för fängslande journalister på Internationella Torget. Övriga medverkande i manifestationen var Jonas Nordling, ordförande i journalistförbundet, Lotta Schüllerqvist, ordförande i Reportrar utan gränser, och Esayas Isaak, bror till journalisten Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea sedan 2001. Senare under fredagen höll det presskonferens i GP:s monter på andra våningen och människor satt i timmar och väntade på de båda nyutsläppta journalisterna. Under presskonferensen berättade de om sin bok som de måste skriva, för att delge sina upplevelser, om alla de fångar de träffade i fängelset, som många var journalister och politiker, och att mycket i boken kommer att vara för dem, även ifall de som de intervjuat vet att de kan råka illa ut. De vet inte när de skall skriva boken, men att de nu måste säga nej till intervjuer och börja sova. Tröttheten har tagit över och verkar inte släppa. Tiden i fängelset gjorde att de slutade hoppas om frihet och en schampooflaska kunde många gånger göra dem gladare än om någon sagt att de skulle bli frigivna. Men som en psykisk övertalningsmetod sa det till varandra att de inte var fångar, utan att de bara wallraffade. Men nu är de fria. Och nu kan de berätta.

Sammanfattning

 Författaren Eugéne läser ur boken ”La vallée de la jeunesse”.  Årets mässa har överdröst mig med intryck och nya erfarneheter och upplevelser. Den har nästan knäckt mig i folkmängd och syrebrist, men uppvägt med enorma möten med stora författare och skickliga poeter och människorrättskämpar. Jag missade mötet med Ingrid Betancourt och hennes berättelse om fångenskap hod FARC-gerillan i Colombia men jag såg och hörde så mycket annat. Klart som en grön tråd, är att denna mässa blickat mot framtiden, mot vad som händer med framtidens litteratur, mot barnen, som är vår framtid och kommer skapa vår värld men också tillbaka mot vår världs historia. Nästa års mässa följer fotspåren av Norman Manea, Mirca Cartarescu och andra stora rumänska författare och blickar mot Rumänien. Den irländska författaren John Boyne skrildrar ofta unga, pojkar, med oviss framtid i sina böcker, med rötter långt tillbaka i tiden, där de lever utan hopp om framtiden, i exil. Men då händer något, som gör att de kan börja hoppas och aldrig sluta hoppas, och de blir snart hjältar i sina egna berättelser. Boyne älskar när karaktären växer och till slut lyckas, och inspireras mycket av Dickens. Ha ser det som ett ansvar till sin läsare och till sin historia att det finns en möjlighet till förändring. Att läsaren skall kunna känna den förändringen och bli delaktig av den. Grymheter, övergrepp mot männsikor, våldsamheter, politiska motsättningar ute i världen , har varit grunden och också många gånger fröet till en historia, som måste skrivas. Detta som vi alla skribenter försöker förmedla, att vara en källa till objektiv skrildring av vår omvärld, må det vara av politiskt syfte eller av annan orsak, så måste någon berätta. Lika mycket som Joyce inspirerat Paul Murray under hans universitetstudier, när han också behövde skicka brev om pengar, och han många gånger kände sig ensam, och där litteraturen kunde bli hans följeslagare och kompanjon, likväl känns detta öde igen hos många av de författare som närvarar vid detta års bokmässa. Som den irländske poeten Paul Muldoon säger:

-Jag skriver för att jag försöker förstå världen. Det skulle vara skönt att säga att det är en en enkel värld, men så är inte fallet. Det pressar oss att kunna tala ut, att kunna ta sida i någonting, att kunna ta en ställning i den irländska debatten, i konflikterna, att våga propagera för någonting.Men poesi betyder någonting, poeter hade och har en betydande roll i irländsk litterär ställning och hade en betydande roll inom den irländska fredsprocessen.

Skrivandet och litteraturen har för många varit författare varit deras enda flyktväg, en väg till att bli del av en litterär famiil, en väg till att läka sig själv, en väg till att skildra politiska motsättningar och även fredsprocesser, en väg till ett bättre liv, och en väg till att bli del av något större.

Text och bild: Linda Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Forough Farrokhzad

Flykten till frihet

I år är det 80 år sedan Forough Farrokhzad föddes. För att uppmärksamma detta hölls en internationell konferens om hennes författarskap den 28 november i Uppsala. Inte många svenskar dök ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 12 december, 2015

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2008

Tommy Åberg

”Drömmarnas värld”

Tommy Åberg är tillbaka med en ny krönika.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 28 april, 2015

Träd I

eN gång skrev jag för ett år antal sedan min så extremt misslyckadeartikel om alster i någon dum jakt på experimentell icke-existerandeskönlitteratur, fastän jag ironiskt nog endast skrev om rätt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 november, 2010

New Age Vår tids tro?

Överallt och i alla tider har människan haft behov av att tro på något eller någon högre makt. Denna tro tycks ha uppstått, förändrats eller utvecklats beroende på varierande ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 29 april, 2010

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | Reportage om politik & samhälle | 03 augusti, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.