Litterär hörna : Stefan Hammarén

1.1. liten i tondot outtryckslös fri vågar jag undra till på tre vårtor sönder skriva porträttören som spräckt dem, ur dess blandat in till nytt ansikte värk kärlek fåra sådd vikt ...

Av: Stefan Hammarén | 16 februari, 2007
Utopiska geografier

Den kritiska essän. Ett försvarstal

På eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod ...

Av: Robin Joensuu | 18 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Emmakrönika XXII Den omöjliga suiciden

väl framme jag blev stolt över dig, du skulle ha sett det först, när boken kom, och när du skickade även din andra bok, blev så otroligt glad och stolt ...

Av: Stefan Hammarén | 23 juli, 2009
Stefan Hammarén

Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | 02 april, 2016
Gästkrönikör

Metaltown 2011 - två dagar av metal



altI år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen en bra bit från centrum.


Fredag - väntan, trängsel och bra musik
För mig som är bortskämd med rutinerade stora festivaler som till exempel Roskildefestivalen var de problem som dök upp under Metaltowns första dag ett oväntat inslag.

De som hade förköpt bussbiljett fick gå före i busskön till festivalbussarna, vilket betydde att jag fick släntra förbi de stackare som stod i den 200 meter långa kön och inte hade köpt biljett innan. Men vad hjälpte det när det efter 45 min fortfarande inte hade kommit en enda buss? I efterhand fick jag höra att vissa olyckligt lottade festivalbesökare haft en "restid" från Göteborgs centrum till Hisingen på ca 5 timmar, något som resulterade att de missade många av de band som de sett fram emot att få höra.

Väl framme och inne på festivalområdet stötte jag på patrull igen. Jag kunde knappt ta mig in på scenområdet! En vägg av festivalbesökare som försökte ta sig fram (eller tillbaka) mellan den största scenen och ett mycket dåligt placerat öltält gjorde en passage i stort sett omöjlig.

Som om inte det räckte så skulle jag möta upp mitt festivalsällskap inne på området och vi hade bestämt att jag skulle ringa när jag var på plats. Inget vidare bra beslut visade det sig, eftersom mobilnätet var överbelastat och inte fungerade på området! Efter ett par timmar lyckades jag dock få ett sms levererat och jag kunde äntligen möta upp mina vänner.

Behållningen under fredagen var såklart musiken, och jag måste börja med att rosa den fullsatta konserten med de återförenade System of a Down. Detta armenisk-amerikanska band kan verkligen leverera allt det man önskar sig av en konsert - och lite till. Bandet med sångaren Serj Tankian och gitarristen/sångaren Daron Malakian i spetsen bjuder publiken på en kompott av armenisk folkmusik, råbarkad metal och en släng av techno. Och imponerande nog stod inte mindre än 27 låtar på repertoaren. De spelade allt från klassiker som "Prison Song" och "Chop Suey!" till en variant av Dire Straits "Sultans of Swing".  Det var allsång från början till slut och publiken tycktes ha överseende med att den starka vinden tidvis fick musiken att låta ojämn.

Graveyard hade turen att få spela i ett tält så här uppkom inte problemet med obekväma kastvindar som blåste bort ljudet. Och i just Graveyards fall så kan detta ha varit en extra viktig komponent med tanke på deras avancerade psykedeliska melodislingor i 70-talets anda.
Publiken omkring mig är i extas och jag snappar upp meningar som "Fan va bra det är!" och "Det är sjukt bra!", och stolta göteborgare berättar allt de vet om bandet för sina hitresta vänner. För det är känslan jag får, göteborgarna är stolta över Graveyard.

Och så var det Anvil. Ja, vad kan man säga. Det kändes lite som en välgörenhetskonsert - för bandet. Visst de kan spela och visst, låtarna fungerar. Men hade det inte varit för dokumentären som visar bandets strävan efter berömmelse och en plats på metalpiedestalen så betvivlar jag att publiken skulle vara så stor som den faktiskt var. Den största behållningen var att se bandets glädje över att få spela på en hyfsat stor festival och ha en publik som är där för att se och lyssna på dem.


alt Lördag - antikristligt growl och regn

På lördagen blåste det inte, utan regnade. Vid uppvaknandet på morgonen fasade jag över resan till och från festivalen. Till min stora lättnad hade arrangörerna lyckats ordna fram bra många fler bussar än vad gårdagen erbjöd och vid hållplatsen på Heden stod inte mindre än åtta bussar och väntade på passagerare.

Även på området var det lugnare, vissa omstruktureringar hade gjorts och besökarantalet kändes inte riktigt lika stort. För egen del, och till synes även för andras, så var humöret bra mycket godare på lördagen än den smått kaotiska fredagen - trots regnet som vanligtvis kan vara en riktig glädjedödare.

Så kallad growling och snabba baskaggar kändes lite som lördagens tema, vilket i mina öron kan bli extremt enformigt i längden. Meshuggah och Deicide var inga undantag. Enligt kritiker levererade Meshuggah en enastående konsert och jag är glad att deras fans fick uppleva detta.

Den okristliga och mytomspunna sångaren Glen Benton, med sitt uppochnervända kors i pannan, är frontfigur och sångare i Deicide, och jag skulle tro att hans person är ett lika stort dragplåster för publiken som själva musiken. I Close-Up-tältet där de spelade var det fullsatt, och trots min skepsis så rycktes jag faktiskt med lite. Growling och baskaggar till trots så svängde det faktiskt en hel del.

Cradle of Filth kändes lite som ett skämt. Speciellt med tanke på sångaren Dani Filth såg ut som Jokern i Batman och vars "sång" till stora delar påminde som en growlande mus - vilket också, i och för sig, är karaktäristiskt för bandet, men det blir inte bättre för det.

alt Sen då?

Det finns visserligen en anledning till varför festivalen kallas just Metaltown, men jag kan ändå sakna en större variation av genrer. Till nästa år hade jag gärna hört lite mindre growl och lite mer takt och melodi. Vad hände med t.ex. stonerrocken? Band som Kyuss och Monster Magnet hade verkligen känts som en solglimt i allt mörker.

Nu när årets upplaga av Metaltown är slut och man står här med facit i hand så kan jag bara konstatera att logistiken och planeringen av festivalen hade kunnat vara mycket bättre. Musikutbudet kunde ha varit något mer varierat. Solen hade definitivt kunnat få skina mer (men hur metal är det egentligen?). På det stora hela är jag dock hyfsat nöjd med min upplevelse och det ska bli intressant att se om Metaltown 2012, efter bakslaget på galoppbanan, återigen slår upp portarna i hjärtat av Göteborgs hamn.

Text: Linda Olsson
Foto: Karin Sundqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Luis Camnitzers absoluta samtidighet

Det som är alldeles uppenbart i Luis Camnitzers verk är att hans perspektiv på politisk konst är omedvetet om propaganda och grafisk illustration. Han bedriver inte det till sin yttersta ...

Av: Gilda Melodia | Konstens porträtt | 22 juli, 2010

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | Övriga porträtt | 15 april, 2014

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Giotto di Bondone, Jesus i Jerusalem

Nu stannar åter Mästaren vid Betfage vid Olivberget.

Vem vill inte stanna här? Insupa doften av oliver och fuktig grönska, svalkas av en mjuk skugga, bäras av olivträdens slående puls och tidlösa fruktsamhet.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 29 mars, 2015

Romain Garys svedda barndom

En liten gosse vid en stol, prydligt klippt, skinande läderskor, svart dräkt med vit krage – ett prinslöfte! Men han tycks inte glad, mungiporna är neddragna, ansiktet undrande. Det är ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 05 juni, 2014

Traditionen i den kristna kyrkan

Marcus Myrbäck om Jaroslav Pelikans The Christian Tradition: A History of the Development of Doctrine. Band I: The Emergence of the Catholic Tradition. .

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om religionen | 24 februari, 2017

Den perversa hjärnan av Stefan Hammarén

Just i ett ögonblick krockar travhästambulanstransport med retroleprahemsenklaven på oändliga hjul där Señor Breackruffstes i förarsätet in på ett Hilfskrankenhauss entré, turné både han och jagg den fraktade instrumentdirektören bars ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 07 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.