Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | 01 mars, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Ruhr där man odlar kol

Som rostiga gamla rymdskepp ligger den stora industrianläggningen med sin rör och skorstenar inbäddad i vårgrönskan, och långt därnere i underjordens mörker ringlar sig ett oöverskådligt system med mil efter ...

Av: Mathias Jansson | 04 Maj, 2010
Kulturreportage

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | 28 augusti, 2014
Kulturreportage

Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | 19 september, 2015
Resereportage

Hon är ju Unni Drougge!



Crister EnanderMinnen är konstiga. De driver obekymrat och oberörda omkring, de tar ibland en vända i luften likt flagor av bränt tidningspapper. En stund seglar de förbli medvetandet och endast om man är vaksam ser vi vad som fladdrar förbi.

Jag öppnade nyss en bok och läste den kvickt till slut. Det är en ovanligt intressant bok. Den heter ”Jag. En fiktion” och är skriven av DN:s förra kulturchef och litteraturvetaren Ingrid Elam.

Men plötsligt, när jag stod där och skulle ladda kaffebryggaren med mer Mollbergs blandning, dök minnet upp. Det var Unni Drougge som krävde plats, som gjorde sig påmind – jag kan väl inte skriva på ett försiktigt sätt, då tror antagligen ingen på mig. Hon far ju fram som en vass virvelvind, med orden spetsiga och slipade, tankarna skarpa som en nystriglad rakkniv.

Men detta minne är från en annan tid. En gång var Unni Drougge redaktör och tidningsmakare. Först var det skånska Magazin April, då bodde de ute i Buus G:a skola, sedan blev det stockholmska Slitz. Jag skrev litteraturkrönikor på ett sätt som i snuttifieringens förkrympta tidevarv är svårt att föreställa sig. Kilometerlånga fick de breda ut sig över flera sidor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Unni Drougge var en av de där ovanliga redaktörerna som ägde de viktigaste och avgörande egenskaperna en riktig redaktör ska. Hon lyckades få en stackars rätt oprövad skribent att känna att det trots allt skulle gå bra, att det mesta var möjligt och hur hinder var till för att övervinnas. Jag minns inte alla uppdrag hon peppade mig till att genomföra. Jag stod och tiggde i tunnelbanan, jag gick runt till nästan varenda kvacksalvare i New Age-Stockholm och sedan skrev jag så att jag faktiskt tror att orden började sjunga och nästan blöda. Jag gjorde en resa genom Det litterära Sverige och skrev och skrev och fick fler fiender genom ett enda reportage än de flesta förmår att få ihop under tiotals år av hårt skrivslit.

Ännu hade Unni Drougge sin romandebut framför sig. Men den väntade strax runt hörnet efter en i mitt tycke högst osmaklig skilsmässa. Med romanen ”Jag, jag, jag!” inträffade något nytt i svensk litteratur. En kvinna tog sig samma rätt och lika stort utrymme som enbart männen gjort tidigare. Jag läste manuset i ett par omgångar. Jag var på ett märkligt sätt stolt över vad Unni Drougge gjorde. Hon gick sin egen väg, hon fann en stig där ingen annan trampat. Hon vågade.

Romanen drog fram som en frisk fläkt, ibland med stormstyrka. Den skakade om, den gjorde så att människor tvingades ta ställning. De var för och de var emot. Unni Drougge engagerade. Hon berörde läsarna. Hon nådde fram.

När jag läser Ingrid Elams bok slår det mig att Unni Drougge aldrig fått erkännande för sin insats som kvinnlig författare i en tid som ännu inte var direkt vänlig mot de unga och debuterande tjejerna. Hennes böcker har aldrig ingått i den gällande – den officiösa – beskrivningen av hur litteraturens utveckling i vårt land ser ut. Det är svårt att fatta varför hon hålls utanför, liksom på behörigt och behagligt avstånd. Ändå tror jag mig förstå att detta hänger ihop med frispråkigheten och fräckheten. Hon beter sig inte som fina flickor ska bete sig.

Och det är då en himla tur! Då hade hon ju inte varit Unni Drougge. Nyligen kom hennes tolfte roman ut. Den heter ”Förkunnaren”. Hon ger sig inte. Hon är ju Unni Drougge! 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Petrus försöker förgäves gå på vattnet

Den religiösa bildens återkomst och kyrkomålaren Pär Siegård

Konsten i kyrkorummet skall kunna tala till oss på många olika plan. Den skånske målaren Per Siegård är känd för sina träsnitt och monumentalmålningar. I hans konstnärskap finns spår av ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 26 februari, 2015

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juni, 2015

Betvinga din fruktan i förändringens vindar. Om Dean R. Koontz

Den amerikanske skräck- och thrillerförfattaren Dean R. Koontz har skrivit en uppsjö romaner där naturvetenskapliga framsteg leder till blodiga bakslag. På en nivå är det skräck, på en annan science ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 31 Maj, 2014

På semestern med Dostojevskij

Nedanför flöt Donau grå och matt. Solen utanför fönstret var het och torr. Jag satt i ett av fönstren i det kungliga palatset i Budapest och blickade söderut, i riktning ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 08 januari, 2014

Är öst verkligen öst, väst verkligen väst?

Jag for västerut till USA och där till Kalifornien och västkusten. Därifrån vidare västerut till Hawaii. Om jag fortsatt västerut hade jag kommit till Japan. En hel del japaner hade ...

Av: Anna-Karin Svedberg | Essäer om samhället | 06 Maj, 2016

Nedstörtad ängel & Kapten Nemos bibliotek.

Käre kartläsare, vart har den ironiska distansen tagit oss? Tänker, tänker jag, att det var i den egentliga hållningen till modernismen som möjliggjorde de växlingar som också blev dess fall ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.