Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Får jag lov

att romantisera Röda mattan. Ingång i solnedgång och utgång i soluppgång. Den imposanta entrédörrens gångjärn går upp för med(ia)gångare, men du är på utsidan och det spelar ingen roll hur gärna ...

Av: Carola Mikaelsson | 02 juni, 2011
Essäer

Chavs – Storbritanniens ”white trash”

Skämtfiguren Vicky Pollard i tv-serien Little Britain och ungdomsgänget som terroriserar det trevliga medelklassparet i skräckfilmen Eden Lake. Två ytterligheter som tillsammans utgör bilden av chavs – den brittiska motsvarigheten ...

Av: Charlotte Wiberg | 04 februari, 2012
Essäer

Dikter om Ordet av Else-Britt Kjellqvist

Min första diktsamling Lögnen har ögon kom 1981 på Bonniers. Därefter följde på andra förlag: Jordmannen, 1987; Faller handens skugga, 1988 och Ditt ansikte bland öarna, 1994. Genom åren har ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 21 november, 2011
Utopiska geografier

Den relativa maktens århundrade



den nödvändiga ängelnDet 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den (proamerikanske) bulgariske författaren Ivan Krastev föreslagit? Är det möjligt att följa honom när han postulerar slutet på illusionen om ”frihetens sekel”?

Är seklets öde beseglat? Ja, om man med det menar att vi inte kommer att återgå till vad som kallats ett ”enpolärt” system där den amerikanska eller västerländska hegemonin accepteras av resten av världen, som makt eller som legitimitet. Nej, om det skulle betyda att de två framträdande farorna – tyranniet och anarkin ” tillsammans eller var och en för sig, kommer att dominera seklet, att vare sig USA eller dess europeiska allierade, tillsammans eller var och en för sig, har några kort kvar att spela med, och inte längre kommer att kunna utöva ett betydande eller avgörande inflytande på planetens överlevnad och dess civilisation.

Den huvudsakliga frågan i denna artikel är just följande: Hur kan vi försvara våra intressen och principer, hur kan vi agera till fredens och frihetens fromma, i en värld som vi inte längre kan dominera, där vår position är allt mindre central, och där vår legitimitet som domare och uppfostrare blir alltmer ifrågasatt?

I syfte att närma oss frågan måste vi mäta storleken på de revolutionära förändringar som inträffat de senaste tre eller fyra åren. 2003 till 2006 förefaller mig vara tredje akten i ett drama som inleddes med Sovjetunionens fall, fortsatte med attentatet den 11 september 2001, när den globaliserade terrorismen uppträdde som huvudrollsinnehavare på den internationella scenen, och som gått in i en ny fas av maktförhållanden med USA:s förnedring i Irak och landets allmänna förlust av makt och prestige, Kinas och Indiens spektakulära framträdande och Rysslands återkomst, som hot mot sina grannländer och som ovänlig och opålitlig medspelare, men icke desto mindre nödvändig sådan för väst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denna tredje akt är inte av mindre vikt än de två föregående. Man skulle till och med kunna hävda att effekterna av den första, som gäller Rysslands utveckling mot demokrati och USA:s oomstridda huvudrollsinnehav redan i stor utsträckning är överspelad. Det symboliska värdet av 11:e september, som förebud om en möjlig katastrof på lång sikt genom mötet mellan fanatism och teknik (orden är George Bush) har förvisso inte förlorat sin betydelse, men från en politisk synvinkel och på kort sikt, har händelsen ruskat om den internationella scenen men det har framför allt berott på USA:s reaktioner, och på världens reaktioner på denna reaktion.

Idag definieras situationen huvudsakligen av kris, för makten som sådan och mer specifikt för amerikanskt inflytande. Begrepp som ”enpolaritet” och ”supermakt” har förlorat en stor del av sin giltighet, och var i alla händelser aldrig mer än delvis giltiga. Men vad som kommer i stället är vare sig en multipolär maktstruktur av samma snitt och fason som den europeiska under 1800-talet, som frambesvärjts av den franska realistiska skolan eller ett styrelseskick av multilaterala institutioner, som omhuldas i liberala kretsar.

De klassiska jämvikterna med sina allianser, maktförhållanden och förmåga till avskräckning, liksom de funktionsinriktade internationella institutionerna bidrar med ett minimum av rationalitet och moderation i internationella göromål, men resultaten av deras strävanden är, välvilligt uttryckt, splittrade och bräckliga. De mekanismer de använder sig av blir ständigt avledda, blockerade och undertryckta av de passioner och myter som produceras av beväpnade profeter och deras fanatiska och förtvivlade lärjungar, av instabila strukturer och okontrollerade sociala och kulturella utvecklingar. Dagens internationella ordning är knappt längre värt namnet: den är i grunden heterogen och motsägelsefull, såväl till sin natur och måttet på de gemenskaper den utgår ifrån, som i de riktningar dess solidaritet och konflikter pekar mot.

gubbarna där uppeEn av de mest markerade tendenserna tycks vara en konfrontation, stundtals frontal, stundtals diffus, mellan Västvärlden och Syd, där Kina och Ryssland spelar en komplex roll av skiljedomare och gissel i vågskålen. Dessa två stater är oersättliga partners för väst samtidigt som de är farliga konkurrenter, och i ett flertal fall uppenbara eller virtuella fiender.

I ekonomiska termer kan de, trots sina oerhörda skillnader, betraktas som en enhet som kommit att gå under beteckningen BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina), det vill säga en grupp av framträdande ekonomiska makter vars intressen transcenderar motsättningen mellan Nord och Syd.

En annan tendens, som delvis går tvärtemot den föregående, är de religiösa, etniska och sociala splittringarna inom Syd självt, och särskilt inom den krisbåge som har sitt centrum i Mellanöstern. Dessa splittringar kan ge upphov till nya överstatliga sätt att inrätta sig. USA kan försöka utnyttja dem, som man för tillfället gör med splittringen mellan sunni och shiamuslimer i sina ansträngningar att skapa en arabisk-israelisk allians mot Iran. Men dylika försök förhindras av de inblandade regimernas bräcklighet, av befolkningsmajoritetens olika grader av misstro och fientlighet mot USA, Israel och västvärlden i sin helhet, samt av ländernas nationella rivaliteter och gränsöverskridande splittringar.

Det kanske mest oroande draget på dagens scen är just alla permanenta, intermittenta eller virtuella inbördeskrig som hotar att breda ut sig och smitta av sig över hela regioner, som västra Asien, Mellanöstern, Afrikas horn eller Östafrika. Detta förvandlar en utomstående kontroll, reglering eller pacificering, vare sig de ska utföras av stormakterna eller internationella organisationer, till en uppgift värd Herkules, eller snarare Sisyfos.

Förvisso har denna situation inte uppstått under de senaste tre eller fyra åren. Den är resultatet av långa tendenser som globaliseringen, Asiens uppsving, Europas både demografiska och psykologiska tillbakagång, Rysslands starka återkomst, tack vare höga energipriser och Putins nyfascistiska regim.

Allmänt uttryckt består grundtemat i detta drama av politiska utvecklingslinjer och revolutioner av två slags faktorer som sammanfaller i tiden. De ena är av teknologisk natur, att kommunikations- och förstörelsemedlen blivit lättare att tillskansa sig. De andra av kulturell och social dito, den dialektiska kampen mellan globaliseringen och etniska eller nationella särintressen, och i en slutgiltig analys, mellan modernisering och tradition.

Resultatet torde oundvikligen gynna orienten på västs bekostnad, och de våldsamma inom- eller transnationella grupperna på USA:s bekostnad. Men dessa tendenser har underblåsts och accelererats på ett ofattbart sätt genom västs politiska och militära handlingar, framför allt genom invasionen av Irak med sina falska rättfärdiganden, sina ohyggligheter och illustrationen av segerns maktlöshet, som redan Hegel diagnosticerade angående Napoleon i Spanien, den militära maktens begränsade och stundtals direkt kontraproduktiva resultat.

Vi lever således i en värld där de gamla hierarkierna, även om de ännu tycks upprätthållas, ifrågasätts på ett avgörande sätt. USA är fortfarande världens rikaste land, det resursstarkaste i ordets alla meningar, och dess demografiska tillväxt, unik i de industriellt utvecklade länderna, vittnar om dess vitalitet, det enda land som kan intervenera var som helst på jorden och vars handlingar för övrigt uppriktigt syftar till att rädda världen, även när man riskerar att förstöra den.

arborMen USA:s illusioner om allsmäktighet och oskuld, paradoxalt kombinerade med deras nya känsla av utsatthet, låg bakom deras reaktion på attacken den 11 september, och de ställs nu på hårda prov.

USA konfronteras nu av en värld som man inte kan dra sig undan från, men som inte heller kan kontrolleras, och som USA uppenbarligen inte ens kan förstå.

Ingenting är mer uppseendeväckande för USA:s vänner än den vallgrav som skiljer de föreställningar med vilka såväl Bushadministrationen som dess demokratiska motståndare försöker tolka de nya realiteterna, och de som förefaller, trots betydande nyanser, självklara för resten av världen.

Nya makter som utgör potentiella hot mot USA:s överhöghet är de som överraskar dem minst: de är vana vid dessa periodiska utmaningar, från Tyskland och Ryssland, från Japan och Kina, och hitills har de gått segrande ur striden, i krig som i fred. Det är inte förbjudet att anta att de fortfarande kan göra det, givet att Kinas och andra framträdande makters svagheter och utsatthet åtminstone är jämförbara med USA:s.

Betydligt mer besvärande för amerikanerna är komplexiteten och motsägelsefullheten i deras förhållande till dessa nya makter, omöjligheten att enkelt tillskriva dem kategorierna vänner, fiender eller konkurrenter.

Och än mer överraskande är att allt fler små länder, till och med i den latinamerikanska inflytandesfären, är förmögna att motsätta sig deras vilja: man behöver inte ens tala om Castro, Chávez och Morales, det räcker med att nämna USA:s oförmåga att få Mexiko och Chile att rösta för den antiirakiska resolutionen 2003. Dessutom finns den diffusa fientligheten bland grupper och massor, vars motvilja och motstånd förefaller dem lika mystisk, och som ifrågasätter deras främsta trumfkort, deras positiva uppfattning om sitt eget land och dess roll i världen.

Den centrala svårigheten är att världen samtidigt blir mer asymmetrisk och heterogen i termer av uppfattningar och passioner (under inflytande av motvilja och religiösa dimensioner) och mer symmetrisk eller jämlik i termer av makt (genom fattigmansvapnens nya effektivitet, och de starkas nya svårighet att utnyttja sitt materiella övertag).

För att försöka förstå behöver vi inte bara vad Thomas Schelling kallat ”en teori för inkomplett antagonism och imperfekt partnerskap”, utan också en teori om inkomplett ojämlikhet (eftersom den starke aldrig är tillräckligt stark för att helt och hållet driva sin vilja igenom och försvara sig mot varje motattack) och imperfekt ömsesidighet (därför att egoismen och förtrycket lever vidare, och stundtals förvärras, även om det sker mer komplext och maskerat). I denna värld måste makten och diplomatin, såväl som de internationella institutionerna och den ideologiska retoriken hela tiden kämpa för att hitta en god balans mellan urskiljning och koherens.

Vi betraktar vad man skulle kunna kalla en de militära angelägenheternas kontrarevolution. Terrorismen och i minst lika stor utsträckning konstaterandet att en spektakulär militär seger på några dagar inte gav upphov till något resultat alls, har visat på begränsningarna av en teknisk överlägsenhet som var tänkt att ge ett maximalt resultat till ett minimum av kostnader i mänskliga förluster och kollaterala skador. Den mindre tekniskt utvecklade och sofistikerade motståndarens förutsägbara svar är det asymmetriska kriget. Detta vägrar spela efter de nya reglerna: det söker trappa upp konflikterna och riktar in sig på just det som den överlägsna makten söker bibehålla genom att försöka tämja eller civilisera kriget: den egna befolkningen och dess tillgångar. De svagas strategi syftar, som en logisk följd, till att få den starke att motsäga sina egna principer (verkliga eller påstådda) och intentioner, att medvetet utsätta den egna befolkningen genom att göra den till mänskliga sköldar eller försöka provocera fram en urskillningslös repression.

progressioBortom denna rationella strategi, som utgår från en bedömning av styrkeförhållanden, stärks detta beteende av trossatser eller värderingar som förnekar skillnaden mellan stridande och civila, eller mellan en oskyldig befolkning och fiender som ska förgöras. Den gläds åt antalet offer i de samhällen som utpekats som fiender, till och med offren bland terroristerna själva och bland dem som de vill skydda, i den utsträckning de tillber självmordet och martyrskapet.

De liberala demokratierna, i första hand USA och Israel, befinner sig inför ett klassiskt dilemma: att använda sig av sina fienders metoder i effektivitetens namn, och sålunda tävla med dem, om inte i smaken för självmord så åtminstone i brutalitet och förakt för mänskligt liv, eller att slåss med bundna händer. Dilemmat blir ännu svårare att klara sig ur beroende på en grundläggande och relativt ny omständighet, nämligen att den avgörande faktorn inte är de två stridande parterna utan en tredje – befolkningarna som på en och samma gång är offer, spelplan och domare i konfrontationen.

Som general Sir Rupert Smith påpekar i sin centrala bok The Unity of Force: The Art of War in the Modern World bedrivs de konflikter som ersätter de ”mellanstatliga industriella krigen” och som han kallar krig bland befolkningar inte i syfte att förgöra en motståndare, ockupera dennes territorium eller tillvälla sig dess resurser, utan för att påverka befolkningens vilja och tillhörighet. Och med befolkning avses den som lever i landet där kampen utspelar sig, men också den allmänna opinion, i metropolen, regionen och i världen i stort.

Kommunikationsrevolutionen, som är minst lika viktig som de militära spörsmålen, förmedlar närmast omedelbart tortyren i Abu Ghraib eller Al-Qaidas civila offer med hjälp av digital fotografi och television till såväl världens mest avlägsna hörn som till de ansvarigas ursprungssamhällen. De militär-diplomatiska beräkningarna av Kissingersnitt slår fel, i Irak som i Vietnam, på grund av denna sociopolitiska förutsättning.

Det är således sant att de avgörande resultaten inte beror av inledningsskedets bombningar eller invasioner, utan av den långsiktiga utvecklingen i landet i fråga och de allmänna internationella konsekvenserna. Erfarenheten tycks visa att en alltför tidig reträtt leder till katastrof, även om inledningsskedet var triumfartat. Men är då inte demokratiernas intervention, när den inte syftar till att upprätta ett permanent imperium, dömt att misslyckas? Demokratierna förefaller att samtidigt göra alltför lite alltför fort för att vara effektiva, och att göra alltför mycket alltför länge för att deras handlingar ska accepteras av de folk de befriar eller påstår sig skydda, eller för att accepteras av den egna allmänna opinionen.

Det grundläggande problemet med att använda sig av makt är att dess legitimitet är bräcklig. En militär handlings olika dimensioner kan stödja varandra ömsesidigt: Att undersöka och förstöra” och att vinna sinnen och hjärtan kan vara lika viktigt, men svårt att göra samtidigt, på samma plats, och av samma soldater.

Våldsutövningens konst har blivit mer politisk än någonsin: den tvingar till att använda sig av olika och potentiellt motsägelsefulla synsätt i olika utsträckning från fall till fall, och att hålla svårbedömda reaktioner på handlingarna under kontroll.

Inom inget annat område är denna komplexitet och motsägelser mer uppenbara och farliga än när det gäller kärnvapnen. Problematiken kan sammanfattas i fyra punkter:

  1. Spridningen av kärnvapen är alltmer alarmerande, av såväl tekniska, politiska som kulturella skäl. Det har blivit lättare att tillskanska sig kärnvapen, och att använda sig av dem har blivit mindre otänkbart eftersom risken blivit större för att de ska hamna i händerna på fanatiker som är okänsliga för avskräckning eftersom de accepterar eller till och med aktivt söker självmordet.

  2. I bästa fall kan spridningstakten hållas tillbaka och göras mindre katastrofal.

  3. Den nuvarande kärnvapenhanteringen så som den institutionaliserats genom icke-spridningsavtalet har förlorat sin legitimitet och trovärdighet i den icke västerländska världen.

  4. Preventiva militära aktioner mot möjliga kärnvapenspridare skulle vara utomordentligt farliga. De skulle löpa betydligt större risker att leda till katastrofala resultat, särskilt för dem som sätter dylika i verket, än att leda till att spridningen stoppas.

De två första punkterna är allmänt accepterade. De två senare är föremål för kontroverser. Det går att tänka sig exceptionella, extrema situationer där ett förebyggande tillslag blir i det närmaste oundvikligt inför ett omedelbart och i det närmaste säkert dödligt hot; men förändringarna i maktförhållanden och maktens egen natur påkallar nästan alltid en betydligt mer tålmodig, försiktig, urskiljande och framför allt indirekt strategi. Den viktigaste delen är att lösa eller åtminstone dämpa regionala politiska konflikter. Förtroendeskapande åtgärder och kärnvapenfria zoner kan följa och en dag leda till en ny nukleär ordning som grundar sig på ömsesidighet och åtgärder alla måste hålla sig till, snarare än en obsolet hierarki mellan dem som har och dem som inte har vapnet. Under tiden bör försvaret förstärkas för vänligt sinnade stater som utsätts för ett nukleärt hot samtidigt som ett indirekt inflytande bör utövas till förmån för moderata krafter inom de stater som, likt Iran, utgör ett hot.

regressioNödvändigheten av en komplex och indirekt strategi som inte flyr konfrontationer av svaghet eller illusioner, men som vet att undvika dem när de riskerar att bli katastrofala, blir särskilt tydligt när det gäller kampen för demokratin och friheten, i en värld av ekonomisk ojämlikhet, kulturell mångfald, och framför allt härjad av frustrationer och förtrytelser, av rädsla och misstankar. Ingenting mer kontraproduktivt, om man vill påverka ett annat lands riktning än att proklamera att man vill byta ut dess regim, eller, vilket de amerikanska nykonservativa gör, förklara att man gett sig ut i ett fjärde, ideologiskt världskrig som ska förvandla alla regimer till demokratier.

Anspråket på att diktera andra länders interna ordning röjer, när det kommer från den nation som själv är den stoltaste över sina institutioner och den mest svartsjukt självständiga, där tidigare kolonialister berättigade sina erövringar med sin civiliserande mission”, en arrogans som är lika imperiemässig som den är naiv.

Det är sant att det handlar om att stödja förtryckta demokratiska rörelser och att svara på folks verkliga förhoppningar om frihet och välmåga. Och det är oemotsägligt att dessa förhoppningar bara kan gå över demokrati och marknadsekonomi. Men folkgrupper kan vara lika knutna till sina förhoppningar som till sina traditioner eller sina samfund, särskilt i de fall då dessa görs heliga av religionen. Demokratin är kopplad till moderniteten, med sina sociala och kulturella konsekvenser, och dessa betraktas av många som en korrumperande influens, för att inte säga en komplott mot deras samhälle, deras önskningar och deras religion.

Nationalismen är en annan motkraft, eller motståndet mot ockupation eller mot utländsk påverkan som sådan. Hur välvilligt och tillfälligt det än kan vara så kan inte försöket att ”bygga nationer” uppifrån eller utifrån undgå misstanken om att vara en form av nykolonialism. Det traditionalistiska eller nationalistiska motståndet kan ta sig offensiv karaktär, i form av en global fundamentalism som försöker förstöra en korrupt värld och ersätta den med de sant troendes regim. Moderniseringen kan så leda till att de traditionella kulturerna bekräftar sig själva aggressivt, vilket i förlängningen leder till inbördeskrig eller massmord. Detta skulle kunna göra västmakternas intervention mot omänskligheten utomordentligt önskvärd och moraliskt imperativ. Men det finns ett annat element i den internationella kontexten som kan försvåra en sådan utveckling, nämligen att, från Uzbekistan till Zimbabwe, från Serbien till Sudan, kan Ryssland och Kina blockera västvärldens ansträngningar genom att stödja förtryckarregimerna i utbyte mot ekonomiska och strategiska fördelar.

I motsats till 1990-talets optimism bör västmakterna engagera sig i svåra förhandlingar och obehagliga underhandlingar med sina rivaler, vars beredvillighet eller motstånd är grundläggande, särskilt inom FN. För tillfället frestas de att köpa Putins stöd mot Irans nukleära politik genom att avhålla sig från att kritisera Moskvas politik i Ukraina, Georgien eller Kosovo, för att inte tala om de mänskliga rättigheterna i själva Ryssland. Att motsätta sig ”kanaljstater” blir på det viset något som hela tiden måste förhandlas globalt, i en situation där juridiska normer och etiska principer riskerar att bli en del av en implicit eller explicit kohandel, på samma sätt som militära baser eller tillgången till ekonomiska resurser. Denna kohandel vilar i sin tur på ett antal spelinsatser i förhållande till en delvis osäker framtid.

Denna trefaldighet, av influenser och direkta påtryckningar, av indirekt kohandel och en uppmärksam navigation bland kulturella och sociala psykologiska strömningar är karaktäristiska för dagens utveckling, av en värld från vilken väst inte kan dra sig tillbaka, men där man inte heller kan utesluta andra länder eller isolera dem. Tvärtom är det ömsesidigheten, även om den är imperfekt, och den ömsesidiga påverkan, även om den är partiell, mellan nationer och kulturer som kan lyckas isolera toleransens motståndare i vart och ett av dem, och uppmuntra den transnationella solidaritet som, i de identitetsskapande nationalismernas tidevarv, är mänsklighetens stora chans.

 

Pierre Hassner
Översättning: Anders Forsberg

 

Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | Gästkrönikör | 15 november, 2014

Glimt fra moderne filosofi, logikk og litteratur

  Georg Wilhelm Hegel(1770-1831) og hans idé om verdenshistoriens slutt. I sin tid hevdet den tyske filosofiprofessor Georg Wilhelm Friedrich Hegel at rettssubjektet var kommet så langt i sin utvikling at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 september, 2010

Barnens bokmässa 2011

Tårtkalas, vara med och lösa deckarfall och skapa en egen bilderbok var bara några av de aktiviteter som Bokmässan erbjöd för de små i år. På Barnens Torg inne på bokmässan ...

Av: Malin Roca Ahlgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Slukarålderns favoriter Viveca och Camilla Sten, Katarina Genar, Sara Kadefors. Foto Belinda Graham.

Viveca & Camilla Sten, Katarina Genar och Sara Kadefors

Sommarlovet är som gjort för att sluka böcker. Här kommer några tips med något av det allra bästa som kommit ut under det senaste året för den ålder som brukar ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 26 juni, 2017

 Thomas Eakins The Agnew Clinic  1889

Dr. Agnews bröstoperation och andra cancerogena konstverk

All cancer är inte rosa, även om det kan verka så i oktober då det arrangeras stora insamlingar och galor för att uppmärksamma bröstcancer. Hela oktober förvandlas till en rosa ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2016

Tidsandan och poesin hos Malte Persson

Tidsandan och poesin hos Malte Persson     Malte Persson. foto Sara Mac Key Malte Persson är kanske den mest uppburne poeten i sin generation. En exponent för den rena tidsandans utvecklingslinje som lämnat ...

Av: Olav Pjotr Lugudek | Essäer om litteratur & böcker | 25 Maj, 2007

August Strindberg och Emil Kléen

August Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 01 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.