Litterär hörna : Stefan Hammarén

1.1. liten i tondot outtryckslös fri vågar jag undra till på tre vårtor sönder skriva porträttören som spräckt dem, ur dess blandat in till nytt ansikte värk kärlek fåra sådd vikt ...

Av: Stefan Hammarén | 16 februari, 2007
Utopiska geografier

Den kritiska essän. Ett försvarstal

På eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod ...

Av: Robin Joensuu | 18 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Emmakrönika XXII Den omöjliga suiciden

väl framme jag blev stolt över dig, du skulle ha sett det först, när boken kom, och när du skickade även din andra bok, blev så otroligt glad och stolt ...

Av: Stefan Hammarén | 23 juli, 2009
Stefan Hammarén

Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | 02 april, 2016
Gästkrönikör

Isadora Duncan, en levande skulptur



"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

alt

Med blicken riktad mot ursprungsdanserna, de asiatiska och egyptiska som sedan påverkat de grekiska, utvecklade hon sin personliga och förmodernistiska dansstil. Den grekiska kulturen kom också att bli hennes främsta inspirationskälla, även om hon själv poängterade att det inte var fråga om att härma, utan om att gå tillbaka till naturen. Barfota och iklädd antikt präglade dräkter blir hon den första att på diverse scener dansa till klassisk musik av Bach, Beethoven, Chopin, Mozart, Schubert med flera under 1900-talets början. Hon kom att bli den moderna - och fria - dansens pionjär, och modet att gå mot normer kom att prägla såväl hennes dans som hennes liv.

I Paris, som Duncan flyttat till med mor och syskon år 1900, blir hennes dans snart ett uppskattat inslag i de borgerliga salongerna. Inom kort får Duncan vid sidan av sin dansundervisning också framträda med egna föreställningar, och efter några års turnerande runt om i världen får hon sitt stora genombrott på den parisiska scenen 1909. I publiken anar man snart allt fler namnkunniga konstnärer för vilka Isadora Duncan kommer att bli musa. Skulptören Antoine Bourdelle (1861-1929) var en av de hänförda konstnärerna som verkligen kom att lägga märke till Duncan 1909.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altMot denna bakgrund visar Musée Bourdelle utställningen "Isadora Duncan, une sculpture vivante". I vinter har museet i Montparnassekvarteret - Bourdelles före detta ateljé och bostad med sina imponerande statyer och skulpturer - integrerats med utställningen om Duncans franska avtryck. Och det är förstås inte bara Bourdelles skulpturer och teckningar som visas. Rodins, Matisses och Jules Grandjouans verk finns också att beskåda. Målningar, skisser och foton av Duncan blandas med hennes egna inspirationskällor, hennes texter om dans, utdrag ur den postumt publicerade självbiografin My Life (1927) liksom med senare inspelade kortfilmer med Duncan som förebild; allt detta väl balanserat och tematiskt.

Bara en filmupptagning med Duncan finns. Det spelas upp mot en vägg i en av utställningens första salar. I 33 sekunder rör sig Duncan svävande omkring i en trädgård någonstans, förmodligen i Ryssland, utan ljud. Om och om visas den korta filmsnutten. Tillsammans med utställningens alla verk och dokument blir ändå de 33 sekunderna tillräckliga för att ge en inblick och förståelse för hur stor Isadora Duncan faktiskt var.

Det råder inga tvivel om att Isadora Duncan lyckades göra intryck på sin samtids konstnärer. Hon framstår som en ikon för det lätta, nya, moderna och förföriska. I återgången till naturens källor tillsammans med de stora kompositörernas verk uttrycks en frihet som tidigare aldrig skådats. Duncans privatliv stod däremot i ordentlig kontrast till dansens lätthet. Relationerna var brokiga, och hennes två förstfödda barn drunknade i Seine. Ett tredje barn rycktes också ifrån henne, bara några timmar efter födseln. Att hon var bisexuell var ingen hemlighet; hon hade ett förhållande med den öppet homosexuella aktrisen Eleonora Duse och sedan en lång och passionerad historia med poeten Mercedez de Acosta. Man skulle kunna se det som att hennes egen dramatiska död på flera sätt motsvarar hennes livsöde. Under en bilfärd i öppen cabriolet i Nice stryps Isadora Duncan ihjäl av sin egen scarf som fastnat i ett av bilhjulen.     

altI en av de första salarna på museet finns en liten bit av scarfen till beskådan. Men främst står förstås ändå konsten på Musée Bourdelle. Dialogen mellan de temporära och permanenta utställningsobjekten bidrar till något utöver det vanliga. Den sista utställningssalen med Bourdelles egna enorma statyer gjorda för bl.a. Théâtre des Champs-Elysées är en värdig final. Den stora mängd teckningar Bourdelle gjorde av Duncan blev till allt mer storslagna skulpturer och statyer. Att se hur skisserna av Duncan i slutändan kunde resultera i dessa mäktiga konstverk är kanhända den största behållningen.

Utställningen om Isadora Duncan får många besökare att dröja sig kvar in i det sista, något som väl kan tolkas som ett tecken på hur väl genomförd den är. Dynamiken är påfallande bland de energifulla verken. Och nog är det så att Isadora Duncans energi fortfarande går att uppleva där bland de konstverk som hon inspirerade till. Vilket också tydligt visar att Duncan är ett framstående exempel på en förevigad musa.

Cecilia Carlander
 

Ur arkivet

view_module reorder

Luis Camnitzers absoluta samtidighet

Det som är alldeles uppenbart i Luis Camnitzers verk är att hans perspektiv på politisk konst är omedvetet om propaganda och grafisk illustration. Han bedriver inte det till sin yttersta ...

Av: Gilda Melodia | Konstens porträtt | 22 juli, 2010

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | Övriga porträtt | 15 april, 2014

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Giotto di Bondone, Jesus i Jerusalem

Nu stannar åter Mästaren vid Betfage vid Olivberget.

Vem vill inte stanna här? Insupa doften av oliver och fuktig grönska, svalkas av en mjuk skugga, bäras av olivträdens slående puls och tidlösa fruktsamhet.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 29 mars, 2015

Romain Garys svedda barndom

En liten gosse vid en stol, prydligt klippt, skinande läderskor, svart dräkt med vit krage – ett prinslöfte! Men han tycks inte glad, mungiporna är neddragna, ansiktet undrande. Det är ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 05 juni, 2014

Traditionen i den kristna kyrkan

Marcus Myrbäck om Jaroslav Pelikans The Christian Tradition: A History of the Development of Doctrine. Band I: The Emergence of the Catholic Tradition. .

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om religionen | 24 februari, 2017

Den perversa hjärnan av Stefan Hammarén

Just i ett ögonblick krockar travhästambulanstransport med retroleprahemsenklaven på oändliga hjul där Señor Breackruffstes i förarsätet in på ett Hilfskrankenhauss entré, turné både han och jagg den fraktade instrumentdirektören bars ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 07 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.