Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 17 september, 2015
Resereportage

Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Bort och hem igen

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ...

Av: Mohamed Omar | 10 april, 2017
Essäer om politiken

En brun lögn - Kamprad och nazismen

Den bruna sörjan – full av miljoner liter av det rödaste blod – blir vi aldrig fria ifrån. Nazismen är genom det industrialiserade och rationella tillvägagångssättet att utrota människor en ...

Av: Crister Enander | 27 augusti, 2011
Crister Enander

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | 25 december, 2010
Essäer om religionen

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion



Orkestren förbereder sig inför dagens repetitionDet är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ögonblick av stilla, förväntansfull tystnad innan förstaflöjten långsamt tar sats och tonerna av Debussys Förspel till En fauns eftermiddag sakta börjar klinga i salen. Flöjtens förföriskt svepande toner följs av harpan och sammansmälter med en behagligt intagande blåssammanslutning. För publiken i salen och lyssnarna i radio är detta inledningen på något som många har sett fram emot under en lång tid. De ska få lyssna till en stämningsfull konsert och njuta av vacker musik. Men för orkestern, producenten i kontrollrummet och för planeringsavdelningen i den gröna sekelskiftesvillan utanför Berwaldhallens gråa väggar, innebär dessa inledande toner också avslutet på en lång process som startade flera år tidigare. Kvällens konsert är det slutgiltiga resultatet av det som en gång var en av många konsertidéer på ett programrådsmöte.

På vägen in i Berwaldhallen kan den observanta besökaren se en grön villa på kullen ovanför dem. Det är i det ljusa sammanträdesrummet på övre våningen som programrådsmötena hålls och det är under dessa sammankomster som besluten till nya konserter tas, där säsongsprogram med repertoar och dirigenter diskuteras och bestäms. På mötena samlas producenter, planeringsavdelningen, musikbiblioteket, representanter från orkester och marknadsavdelning. Vanligtvis avhandlas tre säsongers planering under mötena, den innevarande och de två kommande.

För en utomstående kan det förefalla märkligt att planera så långt i förväg, men det behövs om man ska göra ett bra konsertprogram, säger planeringsassistenten Kristina Westman, men mina vänner höjer ibland på ögonbrynen då jag talar om att jag förmodligen inte kan närvara på en bemärkelsedag som ligger två år fram tiden, eftersom jag vet att jag kommer att befinna mig på en inplanerad turné vid det tillfället.

Dag Henriksson och Niklas Andersson klarinett och Maj Widding fagott

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Konsert-och radioverksamheten i Berwaldhallen kan liknas vid ett intrikat partitur som ska komponeras och sammansättas av många delar och som alla i slutändan ska sammansmälta i en och samma melodi, konserten. Spelar exempelvis musikbibliotekets stämma fel i att leverera noter i tid kommer musikernas arbetstillvaro att påverkas och då råder det dissonans konsertproduktionspartituret. Men trots alla parametrar som kan fallera i detta invecklade och mångfacetterade produktionspartitur, blir det häpnadsväckande nog alltid minst en konsert varje vecka.

Publiken i konsertlokalen vet inte att konserten de lyssnar till denna torsdagkväll med Debussy som inledande stycke, är resultatet av oändliga diskussioner om dirigenter och solister, verk och tidpunkter på programrådsmötena.

”Vad vet vi om NN’s schema i november 2015? Han skulle vilja göra stycket” …

”Daniel Harding (Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent), har redan bokat vecka 45 och 46, men veckan efter dessa ser fortfarande ut att vara ledig. Gå tillbaka till NN’s agent och se om det skulle kunna vara möjligt för honom att komma då.”

Självfallet prioriteras Daniel Hardings önskemål om veckor och den repertoar han vill spela. Ibland kommer Daniel också upp till administrationsvillan och sitter med på programrådsmötena. Han framför sina egna önskemål men avhåller sig från att lägga sig i den övriga planeringen. Det är också programrådets uppgift att planera så att alltför slitsamma veckor inte ska staplas på varandra. Arbestskadorna med nack-och ryggbesvär och tinnitus ökar i takt med att arbetsbelastningen och ljudnivåerna ökar. På så sätt tar man också hänsyn till arbetsmiljöaspekterna då repertoarläggningen görs.

Ingalill Hillerud och Ulla Ryman”Att spela Sjostakovitj en vecka, Mahler nästkommande och veckan därpå ett par nyskrivna stycken är detsamma som att be om arbetsskadeanmälningar”, säger en representant från orkestern.

Om önskemål från olika dirigenter resulterar i ett sådant programläggningsförslag, måste man försöka finna lösning på problemet.

”Förslagsvis, om det är möjligt för dirigenter och solister, skulle man kunna flytta Mahler till ett annat tillfälle och bereda plast för en mindre ansträngande vecka emellan dessa två, i förebyggande syfte”.

Programrådet måste också ta hänsyn till externa krav. Samhörigheten med Sveriges Radio gör Berwaldhallens konsertverksamhet på många sätt skiljer sig från andra orkestrars. Det innebär bland annat att Berwaldhallen måste uppfylla sitt uppdrag i att spela nykomponerad musik i allmänhet och nykomponerad svensk musik i synnerhet. Man ska framföra verk av kvinnliga svenska tonsättare och anlita kvinnliga dirigenter. KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare, har samlat repertoardata som gör det enklare att hitta verk att framföra. Man har också en stor publik som sitter vid radioapparaterna att ha i beaktande.

Utöver detta tillkommer önskemålet att konserterna ska ha ett värde som också gör att man kan sälja biljetter. Givetvis ska man också se till att publiken och lyssnarna erbjuds en rik omväxling även programmässigt. Programrådet ser till säsongen som helhet så att utbudet och variationsrikedomen blir hög. Man planerar även så att det finns samproduktioner mellan Radioorkester och Radiokör.

Jan Huss slagverkare och Tomas Nilsson pukslagareSom en extra utmaning ska programrådet också bereda plats för andra aktiviteter i planeringen i Berwaldhallen: Nallekonserter för barn, provspelningar för att kunna anställa musiker till orkestern, skivinspelningar, kulturskolsprojekt, Öppet hus, samarbeten med SVT som inspelningar av jinglar och musik till teveserier.

När de sammantagna överläggningarna och omfattande pusslandet av förhandlingar och förslag där samtliga berörda gett sitt godkännande, kan den så kallade ”gula listan” tryckas och distribueras. För en yttre betraktare kan denna lilla oansenliga kycklinggula A5-folder inte verka vara mycket för världen, men för de anställda i Berwaldhallen kan det liknas vid en ”bibel”. Här finns information om vilka stycken som ska spelas, repetitionstider, instrumentbesättningar så att stämmorna kan planera tjänstgöringen sinsemellan, vilken konsertklädsel som anbefalles eller om det är svensk radiosändning, EBU eller bara en konsert som spelas in. Varje vecka innebär minst en ny produktion med nya stycken, repetitioner och konserter. Utifrån den gula listan kan sedan privatlivet börja planeras med barnvakter, hämtning och lämning på skola och daghem, läkarbesök och annat som måste ske på icke repetitionstid.

”Jag har elever som också ska planeras in, berättar en av musikerna. Oftast kommer de hit och då sitter vi ett av övningsrummen”.

Magnus Lanning och Peter Molander celloDå säsongsprogrammet är bestämt börjar Musikbibliotekets arbete med att beställa partitur och noter. Notstämmorna far på egen hand mellan de olika konserthusen runtom i världen och torsdagkvällens notmaterial har kanske varit på långresa innan det landade i det stora, ljusa träskåpet utanför podiet i Berwaldhallen. I notskåpet finns ett väl utvecklat system med mappar för att stämmor och produktionsveckor ska bli tydligt och det ska vara lätt att hitta de rätta noterna. Stråkstämmorna (första-och andraviolin, viola, cello och kontrabas) måste stråksättas. Detta innebär att man gör små tecken i noterna på vilket sätt man ska dra stråken över strängen. Man anger stråket för att få den största möjliga klangen ur instrumentet. Nedstråk blir kraftfullare om man vill att det ska vara mera markerat. Då börjar man stråkrörelsen vid froschen, ”handtaget”, som är tyngre än spetsen. Det ideal som råder i modernt stråkspel är dock att det inte ska märkas om man spelar upp- eller nedstråk.

Om det är ett nytt notmaterial måste stråket skapas och detta görs av konsertmästare och respektive stämledare för sedan in stråksättningen i notmaterialet. De andra pulterna får i sin tur kopiera från detta original.

Förberedelserna innan första repetitionsdag varierar från musiker till musiker och svårighetsgraden på programmet. Vid enstaka tillfällen händer det också att musikern får mindre förberedelsetid än önskat.

”Ibland kan det hända att vi får noterna väldigt sent”, berättar Kristina Westman, i synnerhet om det är nyskriven musik som tonsättaren kämpar med in i det sista och då kan det bli stressigt för musikerna, eftersom de inte får tillräckligt med tid att förbereda sig på.

Då kan det bli en irriterad stämning. Kanske blåsaren som ville förbereda det stora solopartiet ges begränsade möjligheter och eftersom alla vill göra ett professionellt arbete och förbereda sig på ett bra sätt kan nerverna och tålamodet ibland sättas på prov.

”I synnerhet om det är nyskriven musik som orkestern inte vet något om och det inte heller finns möjlighet att lyssna på tidigare inspelningar”, säger en av musikerna, ja, då känner man sig utlämnad och orolig innan man får se vad det är frågan om.

Då vår produktionsvecka med Ravel, Saint-Saëns och Debussy närmar sig är en av Kristina Westmans många uppgifter att förse musikerna med ett repetitionsschema. Schemat sätts upp på den stora anslagstavlan i orkesterutrymmet utanför podiet. Anslagstavlan är en mötesplats för musikerna och de allra flesta stannar till framför tavlan då de kommer till Berwaldhallen för att se om det tillkommit några ändringar. Repschemat kommer ursprungligen från dirigenten, men påverkas av orkesterstyckenas besättningsstorlek. Är det få musiker i ett av styckena brukar detta repeteras sist så att resterande musiker kan använda den ”lediga tiden” till att öva. Eventuella solisters övriga tidsschema spelar givetvis också roll. Inför kvällens konsertprogram repeterades Saint-Saëns Orgelkonsert först samtliga dagar eftersom det är det största stycket i termer av musikernumerär. Därefter repeteras En fauns eftermiddag och till sist Ravels Pianokonsert med den franske solisten Alexandre Tharaud.

Ett annat av Kristinas åtaganden är att se till att de rent personlogistiska delarna fungerar; beställa taxi och hotell till dirigenter och solister och ordna så att dessa får möta varandra innan första repetitionstillfälle. Scenpersonalen får information om vilka ”dukningar” (hur instrumentstämmorna ska vara placerade i förhållande till varandra på podiet) som dirigenten vill ha så att de kan placera ut stolar, notställ, noter och andra nödvändigheter på podiet.

Kvällen innan produktionen med Debussy och Orgelkonserten ska börja repeteras blir några musiker sjuka och meddelar att de måste sköta om sina snörvlande näsor på hemmaplan, medan andra måste stanna hemma för att ta hand om sina sjuka barn. Eftersom en musiker måste vara med under hela repetitionsveckan får inspicienten som handhar den rent praktiska delen av tjänstgöringen, träda in. Frånvaron måste fyllas med en annan musikers närvaro och inspicienten får botanisera i sina digra listor av musikervikarier som anlitas för att orkestern ska bli fulltalig.

Per Öman Stämledare ViolinDagen innan första repetitionsdag och den dag då produktionen inleds kan bli hektisk för orkesterns inspicient. Om en stämledare/solospelarer i orkestern (förste blåsare i exempelvis klarinett eller trumpet) ringer sig sjuk, är det nödvändigt att genast börja leta efter en vikarie som kan träda in. I dessa lägen spelar det ingen roll om man har en stor släktmiddag hemma eller om barnen måste skjutsas till ishockeyträningen. Inspicienten har telefonen till sitt arbetsinstrument och den kan många gånger spelas mycket varm om det är en vecka då ”alla” vikarier är uppbokade på annat håll. Ibland kan man boka i en solospelare på första telefonsamtalet. Andra gånger kan man ringa ett trettiotal olika allmänna violinvikarier utan lyckat resultat. Ofta går akutinhoppen att lösa med musiker från Stockholmsområdet, men ibland måsta man låna in musiker från andra delar av Sverige eller kanske till och med flyga in någon från Europa. Allt detta för att kunna möjliggöra ett uppförande när konsertdagen väl är där.

Det har dock aldrig hänt att en konsert ställts in på grund av att det fattats musiker i stämmorna. Under en turné där orkestern bland annat skulle spela Våroffer så blev en av soloblåsarna sjuk. Efter idogt letande var man tvungen att flyga in en musiker från England till konserten i Tyskland för att det skulle kunna bli en konsert. Den nyinhoppade musikern fick endast ett repetitionstillfälle med den övriga stämman och orkestern men gjorde likafullt en fantastisk insats på konserten.

Första repetitionsdag för torsdagens konsert präglas av en samlad, spänd förväntan. Scenteknikerna dukar scenen dagen innan eller på morgonen innan repetitionen börjar. Berwaldhallen är enligt de flesta konserthusmått mätt mycket stort, men trots det verkar det ständigt vara trångt om plats till alla de musiker och instrument som behövs. I dukningsskedet blir det också påtagligt att Berwaldhallen inte bara är ett konserthus utan också en radiostudio. Producent och musiktekniker placerar ut mikrofoner och kollar ljudnivåer och reglar så att inspelningen och sändningen i slutändan ska kunna avnjutas av flera människor, inte bara den som har möjlighet att komma till Berwaldhallen. Är det konserter med välkända verk, en namnkunnig dirigent och framstående solister, kan det vara tvåsiffrigt antal länder som lyssnar via sina radioapparater och målet vid varje sändning är naturligtvis ett förstklassigt ljud.

Rick Stotijn och Walter Mc TigertVid ett tillfälle då det vare en stor och viktig skivinspelning, så hade uthyrning-och eventavdelningen bokat in en extern kund som skulle använda hallen under en kväll. Efter första inspelningsarbetsdag var podiet tvunget att tömmas. Som brukligt är markerade musikteknikern upp vart mikrofonerna stod genom att sätta tejpbitar på golvet för att man nästkommande morgonen åter skulle kunna placera dem på precis samma plast och få samma ljudförhållanden som tidigare. När orkesterdukningen skulle göras nästföljande morgon visade det sig att någon, en ny städare eller någon från det gästande företaget som hyrt Berwaldhallen kvällen innan, i välvilja hade pillat bort de skräpiga tejpstumparna från det mörka trägolvet. Kaos utbröt innan man långt om länge hade fått ordning på placeringen igen.

Men dagens första Debussy, Ravel och Saint-Saënns repetion medför inga stora katastrofer. En av intrumentteknikerna finns på plats och lägger en sista hand vid stämningen av orgeln och flygeln som ska användas under konserterna. Scenteknikerna far över podiet för att se till att slagverken är på plats, hjälper någon med att bära in en specialstol och byter ut ett notställ som gått sönder. Producenten och musikteknikern blickar ut över placeringen för att se att allt ska stämma med mikrofoner och ljud. En av stråkstämledarna talar med producenten om att de är placerade alltför nära blåsarna och att de kommer att få svårigheter med ljudnivåerna under produktionen. Scenteknikerna tillkallas och man försöker med gemensamma krafter att flytta pulterna (notställ och stolar) och sätta dem på ett sådant vis att alla blir nöjda, både arbetsmässigt som ljudmässigt. Det är många gånger ett delikat arbete, eftersom utrymmet är begränsat, men centimetrarna är viktiga. Att flytta ett par pulter en till synes liten bit, kan innebära stor skillnad för de enskilda musikerna.

Koncentrerad stämning inför kvällens konsertDå allt är klart trycker scentekniken på inkallningssignalen och de musiker som ännu tagit plats, skyndar in på podiet med instrumentet i handen. Konsertmästaren reser sig, ser ut över orkestern, manar till tystnad och ger förstaoboe tecken till att ta stämton. Repetitionen har inletts. En ny veckas produktion är igång. Dirigenten Simone Young kommer in och hälsas välkommen av planeringschefen. Orkestern visar sin uppskattning och repetitionen kan börja. En sista minutinbokad stråkmusiker smyger in och slår sig ner på en ledig plats i stämman. Orkestern är fulltalig.

Allt går också väl och under veckan och den administrativa samklangen från programrådsmötena har givit resultat i en förberedelse som denna gång i stort sett gått bekymmersfritt. Musiktekniken justerar några mikrofoner för ljudkvaliten. Ett par av musikerna kommer till kontrollrummet och ber att få lyssna på repetitionsinspelningarna för att kunna förbättra sina egna insatser. Genrepet genomförs utan några större frågetecken och tiden

Konsertkvällen nalkas, publiken anländer och konserten börjar. Allt detta med planeringsmöten, agentkontakter, tryckning av gula listor och abonnemangsfoldrar, leveranser av noter från världens alla hörn, tejpade mikrofongolv och akutinbokningar av vikarier, är konsertpubliken ovetande om. De avnjuter något gott att äta och dricka i pausen och då de nu hör signalen att det är dags att ta sina platser, börjar de bege sig tillbaka till salen. Presentatören från P2 tar plats på podiet för andra gången denna afton. Hon talar om Ravels Pianokonsert, berättar om den nya solisten och något om Saint-Saëns Orgelkonsert för att lyssnarna framför radioapparaterna också ska få lite matnyttig information om musiken som ska spelas, de som inte har möjlighet att läsa kvällens program.

Saara Oman och Tomas Adersson Violin II och Mikael Oskarsson trombonGivetvis är det viktigt att ha konserttiden i åtanke eftersom sändningen från Berwaldhallen också ska stämma in i övriga programmet i P2. Producenten har dock en buffert på omkring tjugo till trettio minuter som antingen kan användas till konserten eller fyllas med gammalt radiomaterial eller skivor. Men ibland bjuds publiken också på oväntade händelser. Nyligen var den portugisiska pianisten Maria João Pires i Berwaldhallen för att framföra Beethovens andra pianokonsert. Då ordinarie konsert var över satte sig Pires vid flygeln och spelade ett fyrhändigt stycke av Grieg som extranummer. Vid sin sida hade hon Radioorkesterns chefsdirigent Daniel Harding som är en utmärkt pianist men som aldrig tidigare har spelat i ett offentligt sammanhang. Givetvis var denna överraskning mycket uppskattad av samtliga närvarande i Berwaldhallen. Det är även ett av många exempel på hur man lyckas skapa en närhet och i det närmaste familjär stämning i hallen. Denna opretentiösa och otvungna atmosfär som gör att världskända solister och dirigenter gärna söker sig tillbaka till Berwaldhallen, kören och orkestern om de en gång har kommit dit.

De sista majestätiska tonerna av Orgelkonserten tonar ut. Dirigenten Simone Young vilar i tystnaden innan hon slutligen sänker armen. Konserten är slut. Publiken applåderar entusiastiskt, samlar ihop sina tillhörigheter och ger sig ut i marsmörkret till väntande taxibilar och bussar. Det pratar och diskuterar om vad det just upplevt. Hur man tydligt upplevde Konserten kan börjajazztonerna i Ravels Pianokonsert och nog kunde man tydligt höra att Ravel varit i USA året innan han skrev stycket och inspirerats av den nya musiken. Någon undrar varför Saint-Saënsstycket heter Orgelkonsert, trots att orgeln inte är ett soloinstrument med egna partier, utan desto mera som en samstämd del av övriga orkestern. De andra i sällskapet undrar detsamma men ingen finner ett svar på frågeställningen. En annan grupp pratar redan om vilken konsert de ska gå på nästa gång.

Då applåderna tystnat, tackar musikerna sin respektive pultkamrat, lämnar podiet och går bakom scenen för att plocka ihop sina tillhörigheter. Producenten i kontrollrummet kan ta av sig sina hörlurar, stämmer av något med musikteknikern och förbereder sig för att nästkommande dag börja sitt redigeringsarbete. Materialet från veckans repetitioner och konsert ska sammanställas och skickas vidare. Scenteknikerna inleder sitt arbete med att ta bort sakerna på podiet.

Ännu en gång har administrationen och orkestern skapat en lyckad och uppskattad konsert i samstämmighet, både bakom scenen och på podiet. Alla har spelat efter samma konsertproduktikonspartitur, från första programrådsmöte till dess att den sista subtila tonen i konserten har klingat ut. Sedan tystnad.

 

Mi Karlsson Bergkvist
Foto av Hans Larsson

Ur arkivet

view_module reorder
Gösta Ekman med Bibi Andersson och Kjell Grede

En dåres försvarstal – Gösta Ekman i en annorlunda roll

August Strindberg kände sig långt ifrån alltid helt tillfreds med den högst personliga syn på äktenskapet med Siri von Essen som han delgav världen i En dåres försvarstal.

Av: Kurt Bäckström | Essäer om scenkonst | 07 Maj, 2017

Hans-Evert René. Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf     Jag har läst Mästaren.   Han ser den slutna stenen. Han ser den sköra tråden. Komprimerad vilar höstens sand i distans av okuvlig klarhet.   Som i en alltför sluten krets drar han uppmärksamheten till sig.   I en ...

Av: Hans-Evert René | Utopiska geografier | 19 Maj, 2014

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

Mellan det trista och det sublima -en konstrunda i Berlin, maj…

Berlins konstgallerier är lokaliserade runt tre huvudstråk. Det mest centralt belägna går mellan tunnelbanestationerna Oranienburger-Tor och Rosenthal Platz. Området rymmer ett 40-tal gallerier, tätats runt Auguststrasse och Linienstrasse. Här hittar ...

Av: Carsten Lindström | Kulturreportage | 09 juni, 2011

En porrkrönika från Loserförfattarfabriken

Tydligt senare om sider [siden] därför rött per rätt skött ändå ostentativ definition av hennes, till sak, sin sammetsnässla, parfymé, fitta utan psydonym, utav inläst, utläst, frågan om töjd, och ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 10 januari, 2012

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 12 oktober, 2013

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Crater ingenium Foto Hebriana Alainentalo

Samtidens genikultur som korrelat till en växande elitism

”Den vise som astronom: Den som betraktar stjärnorna som något ovan har ännu långt till kunskapens blick.”

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 07 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.