Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | 13 augusti, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda

  Inti Chavez Perez Foto: Linnea Svensson Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda När P3:s kulturprogram Flipper mitt under säsongen bytte programledare föll valet på ...

Av: Kristofer Andersson | 26 oktober, 2006
Övriga porträtt

Korset och svärdet. En essä om Jeanne d´Arc

  Riddarjungfrun Jeanne d´Arc har blivit föremål för en oändlig mängd böcker, pjäser och filmer och det är inte så konstigt med tanke på hennes unika bana och spektakulära död. Vem ...

Av: Lena Månsson | 11 februari, 2011
Essäer om religionen

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet. Poeten Adonis ...

Av: Sigrid Kahle | 19 Maj, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Konsten att radera



Jenny BerggrenDen stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina glasögon hängande på nästippen. Jag hade precis lärt mig skriva ett fåtal bokstäver snyggt men tanken på hur många bokstäver jag hade kvar att träna på, kändes det med ens oövervinnerligt. Den gula blyertspennan med röd sudd på toppen blev flitigt använd. Det var skönt att bara kunna sudda bort det som blev fel.

Under åren lärde jag mig att skriva en skrivstil som var hyfsat vacker men det jag främst av allt lärde mig var att använda rätt suddgummi. Den gula blyertspennan med röd sudd tenderade att lämna svaga röda spår efter sig, visst gick det som blivit fel bort, men spåren efter misstagen var för alltid på pränt. I vart fall så till pass att de gick att ana i sin svaga framtoning. Som en god elev alltid gör, gjorde ock jag framsteg och utvecklades. Allt som hade med att skriva i skolan att göra tränade jag flitigt på. Under lektionerna i svenska fick jag träna på att förstå dikter, skriva uppsatser och bygga upp en förståelse över det svenska språket i all sin form. Uppsatsen kändes lång och jag tvivlade på om jag skulle bli klar, men så kom jag till slutet, och lämnade in den. När det var dags att få tillbaka uppsatsen fick jag rättat till de fel som fanns i den, och inte mer med det. På min tid i högstadiet hade vi inga datorer, allt fick skrivas för hand. När jag senare påbörjade min högskoleutbildning använde jag datorn flitigt, men också där var det många fel som skulle raderas och skrivas om. En föreläsare jag hade i sociologi sa alltid ” vi tycker om många av våra briljanta formuleringar, men när vi granskar vår text bör vi gå efter det gamla talesättet, kill your darlings”. Det är inte lätt, när högmodet är uppe i varv och tankarna om att detta är världens bästa uppsats florerar ivrigt, att släppa taget om det vi älskar är inte enkelt.

När man är vuxen kommer andra saker till som har med bild och form att göra, som att måla om väggarna hemma. Jag såg färgen på en större målad yta i butiken som sålde färg och tapeter. Burken blandades i den bullriga maskinen och den fina röda färgen var nu klar. Jag drog hem den tunga byttan och var redo att måla. Ursprungsfärgen jag hade på väggen var vit och ju mer färg jag fick upp av den nya kulören desto rödare och rödare och rödare blev rummet. Till slut kände jag, och såg, misären, likt det röda rummet som Strindberg skildrade var jag för evigt dömd till mitt livsleverne, min (livs)stil som karaktärerna i röda rummet. Det enda jag kunde hoppas på, likt Strindberg när han skrev röda rummet, var att mitt nya jobb skulle rädda mig från ekonomisk ruin och möjligheten att köpa en ny färg skulle ligga framför mina fötter.

Hur det än må ha varit med den gula pennan med det röda suddgummit som lämnade spår efter sig, förstod jag att tiderna förändras och när man är vuxen är det bara att måla över, stryka, ta bort och radera. Det spelar inte så stor roll om det är en vägg, ett papper, färg, blyerts eller digital text. Allt går att radera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi kan, i dagens moderna samhälle där vi är supermänniskor, radera bort känslor, tankar, beteende och ursprung, vi kan till och med radera våra gamla bröst och skaffa nya. Radera sin hudfärg kan de rika göra, radera ett namn, radera en dåtid, radera en verklighet. Det som verkar vara svårast att radera är våra illusioner, our darlings we must kill.

Jag fortsatte titta på min halva röda vägg och med ens insåg jag. Så fort det inte passar raderar vi bort, relationer, mat, problem, känslor, tankar.

Kanske är det bra, ibland. Kanske går det för fort, ibland. Det som står skrivet kan alltid suddas ut, men om vi använt ett bra suddgummi kan vi inte se vad som stod på det blanka papper som nu ligger framför oss. När jag tänker efter tyckte jag om den gula pennan med suddgummit som lämnade spår. För när allt kommer omkring är det viktigt att komma ihåg hur det var, för att inte gör om samma misstag igen. Så ville jag ta bort det nya röda, en strykning färg, den gamla vita färgen över den nya röda, jag kan kalla det laserad vägg om jag så önskar, jag kan kalla det vad jag vill, men tills jag känner mig riktigt säker på om jag vill ha vitt eller rött, så får den vara vit med en röd skuggning i botten, så länge. Långsamt kommer längst sägs det, jag har tid att fatta ett klokt beslut. Jag är trots allt en modern kvinna och när jag väl bestämt mig, får jag måla vilken färg jag vill. Det är skönt att ha friheten att sudda bort det som blir fel.

 

Jenny Berggren

 

Ur arkivet

view_module reorder

Carl Kylberg - Den helige målaren.

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal. I alla samhällen har funnits och finns en rädsla för konstnären liksom även för diktaren och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 05 april, 2011

Abdo Rimbo

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 22 augusti, 2012

Mike Builds a Shelter (1983), rekonstruktion av Michael Smith and Paul Slocum

Mike Builds a Shelter - världen första art game?

Dataspelet Mike Builds a Shelter (1983) är kanske världen första dataspel som använts i en konstinstallation. Det är också ett tidsdokument från kalla krigets dagar, och för några av oss ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 augusti, 2015

Masken och ansiktet. Foto: Public Domain Wikipedia

Elena Ferrante. Flickvänskaper och författeri

När jag började Läsa Elena Ferrantes storslagna Neapelkvartett kom en mening från nobelpristagaren Toni Morrisons Sula från 1973 för mig: ”We was girls together”, och jag kände mig plötsligt gråtfärdig ...

Av: Enel Melberg | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2016

Dans- & Teaterfestivalen i Göteborg 2013. Binär planering i tid och rum

Ambitionen är att bli Nordens främsta festival för nutida scenkonst. Med den tionde festivalen i ordningen blev festivalen 2012 årligt återkommande. Under den elfte infördes även en ny planeringsstrategi, där ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 30 Maj, 2013

Marinetti och futuristen Gud

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp. I manifestet talades det bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 25 juni, 2013

Kollektivet är kärnan

Kollektivet är kärnan - teatern ett sätt att nå ut I snart tre år har ett tjugofemtal kvinnor mellan 22 och 30 år diskuterat samhällsomfattande och personliga frågor. Feminismen är deras ...

Av: Agneta Tröjer | Reportage om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.