Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.



Min senaste diktsamling gav jag ut under namnet Anja Nachaum. Boken ingår i mitt projekt Minnesrörelser, som publicerades 2015 som en avhandling i litterär gestaltning där fem olika fiktiva författare undersöker hur de kan berätta utifrån ett dokumentärt material som går tillbaka till andra världskrigets Tyskland. Själva projektet fortsätter, tror jag, i flera spår. Just nu är jag i en övergång där jag lämnar vissa utgångspunkter för skrivandet samtidigt som jag ännu inte hittat en ny plats, eller nya lägen, att skriva från. Jag lyssnar in i osäkerheten och funderar över hur skrivandet förändrar mig, hur det går genom kroppen, precis som minnen kan göra, och vad som är nödvändigt för att kunna skriva.

Texterna nedan är hämtade från två olika pågående arbeten som också kanske är en sorts motrörelser. Det jag vet är att Sjö undersöker en sjö och att Klänningar är ett samtal med, bland mycket annat, installationer av Anselm Kiefer i boken Himmelspaläste/Heavenly Palaces.

 


 

Stela utsträckta ärmar
                      faller mot tegelskärvorna
det är smutsigt i rummet när ljuset faller in
en uppstoppad örn, en föregångare på en målning
skriket från stegarna
                     intrasslade armar
de hårda vita skärvorna fastknutna
Delar av ornament på tegelbitarna på marken
                      av den förlorade berättelsen
Stegen blir en sele på marken för barnet i den vita klänningen

 




Sy en provärm och tråckla ihop den
med ditt provliv
                      ställ dig framför spegeln igen
Nåla livet så att det håller sig stängt
notera vad som eventuellt behöver ändras
                      bli inte ledsen


 




Marionetten säger att gränsen för kroppen är dragen på en helt
annan plats
mycket närmare och okänd
                           Alla som ropar på andra sidan

 




Hon pressas mot glaset
Tråden viker av mot mitten
går rakt igenom taket och böjer sig tillbaka
Hon är fästad i ena axeln, det är allt
Den sneda linjen genom klänningen
Den lilla grå klänningen under henne
som flyger in under henne
En mast från en eka i gruset med en grå förvirrad figur
Hennes två band når ända ner till jorden och fortsätter där
en lång och vinglig dubbelväg
det är henne vi frågar
de grova svarta spännena i livstycket
Hon lämnar plats i rummet, trycker sig mot väggen
Andas hon
Hon har lämnat sin form kvar till oss
hon har lämnat rummet innanför

 




Han som tror att minsta sten har en själ
Han som tillverkar dockor och inte tror på gud
Hon som kan se rakt in i människors själar och hen
som är fly förbannad
Hur många ska det finnas för att något
börjar sjunga bland ansiktena, gångarna
mellan berättelserna, de stängda
dörrarna, färgerna som flagnar och trådarna som väntar
genom halsarna, fingrarna, benen

 




Händerna över de röda
trådarna långt borta som växer
                     väver
en sal om oss
Vi bär det under huden alla, oåtkomligt
rummet av trådar och bakom ett rum av trådar
Växer ur sig själva, ur fingrarna
                     Andas större att
bandet runt bröstet
                     regnlinjerna i handflatan

 




Att läsa den lilla robusta klädnaden
                     genom vita bokstäver i luften
Filigranarbetena, de stela jordkokorna
Den långa vägen har spruckit
att räkna länder, flodbäddar, går inte
                     det finns inga färger, inget som skiljer ut guld
Det kladdiga ljuset
formen som ett vittne på marken
                     avtryck av ett innanförskap

 

ur: Klänningar


 


vildgäss flyger över sjön
du skickar senvinterljud


hesa trumpeter
prövar en mark


jag tror inte det
sen kommer rösterna


först unisont
sen delar de sig, springer


några når ända till mig
jag har rullat ihop mig


med ryggen mot sjön
en sten vid stranden


längst in i hörselsnäckan
som du


om jag vaknar kan jag drunkna
det indirekta ljuset


jag skriver
Mark. Kanske snö. Hos dig, inte här


jag skriver att någon sagt
Att skriva är också att inte tala


leker du fortfarande
att det är ett hav


att du är ett berg
att jag är en strand du aldrig kan besöka


musklerna har minnen
sägs det, de tror


att det är nu det gör ont
det här landskapet finns inte


solen är stadig nu
ingenting kommer från dig


bara ett enda ord rullade du över isen
som inte solen kan nå


Guld

svarar silvertvillingen ett enda ord


till sin silvertvilling
måste ordet vara guld


att lämna isen
musiken


jag skriver till dig att guld är för omöjligt, omöjligt
att skriva det

fick jag guld ur din hand
när jag bara ville ha handen

 

ur: Sjö


 

Helga Krook, Stockholm, poet, debuterade 1997 med diktsamlingen Bildvägg. Översätter då och då från tyska, för närvarande Ilse Weber. Undervisar i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet.

Text Helga Krook
Bild Foto: Sebastian Andersson
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.