Bild: Hebriana Alainentalo

Några tankar om musiken



Denna text är en stark bearbetning av en gammal essä jag skrev för nu ca 10 år sedan. Det är den första delen av en artikelserie om musiken. Jag ville inte skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna.



Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen är möjligt förutsatt att det jag påstår här är sant. Jag kan därför inte skriva en regelrätt essä. Musiken talar till oss, till mig. Jag måste lyssna. Språket, det systematiska, det akademiska språket tillhör inte denna skrift. Jag försöker samla olika bitar som i en mosaik för att kunna säga det som annars skulle förbli outsägligt.

Musiken är inte bara ”en organiserad oordning” som Edgar Varèse en gång uttryckte saken. Musiken har till uppgift att bringa positiv ordning i kaos.Vi talar om musiken som kvintessensen av ett universum i vilket den agerar som ett slags demiurg. Musiken är inte bara ”en organiserad oordning” som Edgar Varèse en gång uttryckte saken. Musiken har till uppgift att bringa positiv ordning i kaos. Jag talar om musik i dess ursprungliga betydelse, härledd ur grekiskans mousik. Det grekiska ordet syftar på muserna, en grupp gudinnor som i den antika mytologin ansågs inspirera och beskydda diktning, tonkonst, bildkonst, dans, kroppsövningar och andlig bildning. Den grekiska termen mousiké (eller mousiké techné – "musisk konst") hade ursprungligen en annan, mycket vidare betydelse, där det vi idag kallar musik ingick som en förvisso viktig men avgränsad del.

Vad gäller språket, bär många av de ord vi använder för att kommunicera på en gömd ursprunglig betydelse som vi inte längre är medvetna om. Den arkaiska människan levde på ett helt annat sätt sina ord, eftersom hon uppfattade dem som en gåva från gudarna. Idag har vi ett helt annat förhållande till dem. Då den moderna människan diktar eller tonsätter kan dock ordet plötsligt och mirakulöst återta den betydelse och rytm det en gång hade.

Diktens ord förtydligar. Utsagan förmedlar poesins verkliga väsen. Ord, toner, uttryck som vi inte förmår tillgå och använda i det dagliga livets konkreta möten kan vi förtydliga i skrift, i bild, med hälp av toner. Konsten är därmed en positiv livsnödvändighet, inte bara, som exempelvis psykoanalysen hävdar, en sublimering av ett urspungligt trauma.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag försöker inte skriva ”poetiskt”, jag försöker närma mig en dimension som gränsar till den sakrala och traditionalistiska sfären. Något antimodernt. Jag kunde inte göra det med hjälp av en regelrätt essä.

Denna text handlar inte om musiken, inte helt i alla fall. Denna text handlar om ljudet innan det blir musik. I den första delen undersöker jag relationen mellan ordet och musiken. I andra delar av mitt projekt kommer jag att skriva om den sång eller de ljud som bebor ting, människor, djur och växter.

”Allt skrivande är poesi, jag erkänner inte prosans existens, allt skrivande är polyfont.” (Michail Bachtin)

Jag föreställer mig ett tillstånd av nåd, ett plötsligt bortförande, någonting så rent att det blir omöjligt att uthärda. Vår verklighet är någonting i vilket vi är liksom doppade. En nedsänkning som gör oss blinda och döva, någonting verkligt till vilket vi bara är åskådarna. En bild, ett ljud, i deras försök att bli plurala. Under vår livstid är vi åskådare, och döden sliter oss bort från livet genom en bild som nödvändigtvis förblir stum. Därför att det som vi verkligen begär är det som vi saknar. Och människans desperation grundar sig på en kropp som är drömmen innan den blir ting.

Känner vi ibland nödvändigheten att yttra ord som aldrig tidigare blev sagda? Är inte begäret att uttrycka det outsägliga ett bevis på vår språkliga impotens?

Det finns inga ord i diktandet som inte går att förtydliga, även om dikten handlar om det hermetiska. Sägbarheten är poesins verkliga betydelse. Ord, toner, uttryck som vi inte klarar i livet kan vi förtydliga genom skrivandet, genom bilden, genom tonen. Konsten är sanningen, inte en sublimering av en förlust. Sublimeringen, till exempel av det vi inte fullständigt har kunnat leva, är bara en psykisk störning. En andlig sjukdom. Strävan att intellektuellt vilja förklara det som kan tydas poetiskt är en neuros. Artisten kan vara neurotisk men inte hans verk.

Det finns ingen teknisk reproduktion av konstverket. Kopiorna är hybrider. Ett verk som skapas för att underhålla är en begränsad form av ”entretien”. Konsten är Suprema ratio, men samtidigt är den ett förräderi. Konsten förråder livet.

Det som vi kallar liv och det vi som vi kallar konst är inte synonymer, de är motsatser. På samma sätt är ordet liv endast ett ord med vilket vi försöker beskriva händelser, tillblivelser, rytmer, allt det som vi upplever direkt eller indirekt. En föreställning i vilken vi bara är betraktare. Livet är inte motsatsen till döden på samma sätt som döden inte är motsatsen till livet. Vi borde mynta nya ord för liv och för död. Jag menar ord, inte begrepp. Livet ÄR, döden ÄR, allt annat är spekulationer. Men kan konsten skapa nya ord i stånd att utsäga inte vad det är utan hur det är? Kan ordet i konsten bli ett hur?

Nietzsche, lämnar med  Menschliches, Allzumenschliches aus Die fröhliche Wissenschaft tron på den ”sanna konsten” bakom sig – det vill säga den konst som står i förbindelse med myten, och alltså inte bara är ett renodlat estetiskt fenomen. Istället börjar han ironisera och problematisera konstbegreppet, ångrande sina ord i Zur Geschichte der Theognideischen Spruchsammlung. Dock avstår han från frestelsen att söka formulera en ny musikfilosofi. I några fragment från 1877 inskränker han sig till att antyda att naturen förblir stum inför vetenskapen och det rationella tänkandet. Kvar blir för människans del en stum och färglös natur där konsten inte längre förmår suggerera tillvarons kvintessens. Människornas ögon och öron har återbildats till rudimentära organ; sinnenas vittnesbörd kan inte längre hävda sig gentemot de abstrakta, vetenskapliga modellerna.

Musiken – enligt Nietzsche den sista av de konstformer som går i blom inom en given kulturkrets – vittnar om en redan förgången värld. För pythagoreerna var omvänt musiken den kraft som skapade ordning ur kaos. Under 1700-talets senare hälft hade industrialiseringen och vetenskapen dock gjort sådana framsteg att uppfattningen om musiken som världarnas harmoni, tvingats på reträtt och ersatts av en musikteori som betonade det enskilda subjektets betydelse. Detta var exempelvis fallet hos det unga tyska 1700-talssnillet Wilhelm Wackenroder. Enligt hans romantiska uppfattning var musiken den konstform par excellence genom vilken människan förmår uttrycka sitt eget innersta väsen. På så vis förlorade musiken sin relation till den objektiva, ”opersonliga” naturen och kosmos.

Den rotlöshet som detta nya konstbegrepp implicerar står i intim dialektisk förbindelse med föreställningen om naturen som maskin. Den demoniska lidelsen – representerad av allt från Mary Shelleys Frankenstein, via romantikens Sturm-und-Drang-konstnärer fram till Thomas Manns Doktor Faustus – syftade till att artificiellt söka reproducera naturen. Som följd blev även musiken tvetydig: å ena sidan accepterar den sin egen konstgjordhet, å andra sidan stegras det utopiska hoppet om en framtida återförening med Naturen.

Schönberg var antagligen inte medveten om att han genom att överge det pytagoeriska tonala systemets grundval, naturtonserien, definitivt utrotade alla kvardröjande naturliga element inom musiken. Snarare tänkte han sig dodekafonin som en sorts högre matematik, genom vilken tonsättarna skulle bli i stånd att finna nya harmoniska relationer, allt mer subtila och dissonanta, vilka han själv upplevde som legitima. Men även om hans ansats inte var naturalistisk, var det heller inte någon religiös impuls som fick honom att hävda att ”det finns någonting högre än naturen”. Det var snarare hans medvetenhet om det fåfänga i att finna en ny giltig musikalisk formel för naturen som ersättning för det pythagoreiska system som under 2500 år fullgjort denna funktion.

Det existerar inget verkligt tidsförlopp i musiken. Det musikaliska tempot är någonting ex-centriskt i förhållande till den historiska tiden, musiken och historien är aldrig samtida, på samma sätt som människan är ex-centrisk i förhållande till den historiska kronologin. I musiken antar formen en metahistorisk temporalitet (världslighet) av ursprunget så att den blir plötslig och absolut, precis som skeendet i världen är plötsligt och absolut. Ursprunget är inte någonting vi finner i det förflutna, därför att ursprunget alltid och i varje ögonblick är just detta precisa ögonblick, i nuet.

Musiken är ljudet vi skapar för att det i all oändlighet ska kunna komma tillbaka till oss själva, därför att musiken syftar till Självet som lyssnandets form. Skapelsen och apokalypsen, början och slutet av tiden, innesluter musiken. Johannes sista trumpetstöt blir det som Beethoven återupprepar i slutet av Fidelio: ett ljud som hejdar don Pizarros mordiska hand, får tiden att stanna, och ser till att de befriade fångarna kan nå denna ”namenlose Freude”. Den namnlösa glädjen i mötet med Självet.

Den musik som lyssnar till oss blir vårt Själv. Men är detta Själv inne i människan? Är det hennes psyke? Eller är det sammanfogandet av psyke och kropp? Eller står erfarenheten i relation till världen? Är det musiken? Talar det om vårt inre eller om det som är Öppet?

Martin Heidegger ställde sig många frågor i På väg mot språket. Genom att ställa sig frågor om språket var Heidegger tvungen att också antyda ljudet. Vi kan, även om vi inte finner ett riktigt svar, åtminstone söka hjälp hos honom: ”Blånaden är det av mörkret skyddade ljuset. Ljus, det vill säga framtonande, är ursprungligen den ton som ljuder ur stillhetens skyddande och därmed ljusnas. Blånaden framtonar i sitt ljusa, genom sin ton. I sitt framtonande ljusa lyser blånadens mörker. Främlingens steg ljuder genom den av silver glänsande och klingande natten.”

Enligt Heidegger åkallas världen av det poetiska ordet. Ord i sin fyrfaldiga hänvisning till himlen, till jorden, till gudarna  och till människan. Förbundet mellan tingen och världen är markerat av skillnaden dem emellan (Heidegger talar om skillnad för att understryka deras enväldiga och absoluta egenskaper). Denna skillnad liknar en Kallelse på vilken språket grundar sig. En kallelse som i sig själv är samlad och som behöver ljudet för att verbalisera sig, ett ljud, något klingande. Vi kan tala bara om vi lyssnar, säger Heidegger. På samma sätt kan musiken bli möjlig bara om vi lyssnar på ljudet, det fysiska ljudet som bebor språket utan att dock påverka dess väsen.

Men vem alstrar detta ljud? Är ljudet fött av Självet eller är ljudet den omständighet som gör födelsen möjlig? 

Det handlar inte om ett psykiskt Själv, inte heller om en personlig eller kollektiv medvetenhet.

Nu behöver vi ett nytt ord, ett adjektiv: det kosmiska Självet. Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Musiken är mycket mer än ett främmande språk av vilket vi förstår syntaxen utan att känna till hela lexikonet.

Musiken är någonting mer än vad Lèvi-Strauss säger: ”språket förminskat av sin betydelse” .
Musiken är någonting radikalt, en alteritet i relation till dialektiken betydelse – icke-betydelse.
Musiken är symboliskt komplementär till språket.
Musiken är i viss mån gränssättande för språket utan att föreställa sig som motsats.
Musiken är ett icke-språk som ändå förblir ljudets språk, oljudets språk, det icke språkliga hos språket.
Musiken är inte bara något att utföra och tonsätta, den är framförallt något att färdas i.

Det oändliga begränsar människan, hon är tvungen att forma det, eller snarare att bli dess gräns. Men det som begränsar tillhör det som begränsas. Ty människan är ändlig. Det oändliga (makrokosmos) blir här en symbol för människan, och människan (mikrokosmos) blir en symbol för det oändliga.

Offerritualen i Vedatraditionen behövde musiken för att lovprisa gudarna och därigenom kunna återupprätta den balans och harmoni som offerakten hade stört. Idag kanske musiken, även om den skulle tillhöra det meningslösa, kan upprätta en ordning i det kaos av meddelanden, språk, information som finns i vår teknokratiska civilisation. Ett estetiskt eller politiskt beslut som behöver musiken för att kunna förverkligas är i behov av att anpassa sig till det ekologiska fält som musiken kräver.

Musiken besitter den kraft som åkallar Gudarnas återkomst, ty på grund av ett icke-tecken är den bortom alla ting.

Text Guido Zeccola
Bild Hebriana Alainentalo

UTGÅVA 2019:01

Foto: Pixabay/Wikilmages, detalj.

De elaka

Rolf Karlman om en period i Finlands historia som kanske bäst går att likna vid vilda västern.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Elefanter. Foto: Pixabay

L´Art Brut – Den oanpassade konsten och …

Lena Månsson om en av de främsta målarna inom l'Art brut, Aloïse Corbaz.

Av: Lena Månsson
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Omslagsbild, beskuren.

Ett slags feministiskt manifest

BOK | Julia Hariz har läst Aase Bergs senaste roman ”Haggan”.

Av: Julia Hariz
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Amos Oz, Foto: Michiel Hendryckx / Wikimedia Commons.

Amos Oz

Erik Cardelus om den nyligen bortgångne författaren och journalisten Amos Oz.

Av: Erik Cardelus
2019 : Kvartal 1 | 27 april, 2019

Maxim Gorkij kring sekelskiftet 1900. Bild: Wikimedia commons

Maxim Gorkij i Finland och Sverige

Rolf Karlman om den ryske författaren Maxim Gorkijs tid i Finland och Sverige.

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Detalj ur omslag

Medicinturism

BOK | Lilian Montmar har läst ”Medicinturism. Gränsöverskridande sjukvård i teori och praktik” som utkom 2019 på Gidlunds förlag. För Tidningen Kulturen gör hon nu en detaljerad redogörelse av antologin som behandlar...

Av: Lilian O. Montmar
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Kama sutra

Kamasutra

Den arkaiska indiska texten är på en och samma gång en handbok om könsumgänge, en politisk traktat och en roman. Guido Zeccola har läst Wendy Donigers ”Erotic Spirituality and the...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

Svartsjuka, målning av författaren.

När självgodheten allierar sig med den d…

Estoardo Barrios Carillo kommenterar artikeln ”Idoler som anklagas”, vilken publicerades i Metro den 15/3.

Av: Estoardos Barrios Carillo
2019 : Kvartal 1 | 06 april, 2019

”Missfärgade glasrutor”, installation Franciscuskapellet i Nyköping, juni 2018 Foto: Maria Rosenlöf

Att bli fullständigt uppslukad av det li…

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads konstnär, Ida Rödén.

Av: Ida Rödén
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj. Bilden är roterad 90 grader motsols.

En Landnamabok

BOK | Gunnar Lundin har läst Michael Economous senaste diktbok Christos/Ötzi.

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Omslag, detalj

Att vara Anna i Världen

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Anna i Lund, en samling dikter av Anna Rydstedt som tidigare enbart publicerats i studenttidningen Lundagård.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Marie Bashkirtseff, I studion (1881), detalj.

Skrivandet som samtalspartner

Elin Parkman Smirnova ger en läsning av konstnären Marie Bashkirtseffs dagbok.

Av: Elin Parkman Smirnova
2019 : Kvartal 1 | 06 mars, 2019

Bokomslag ”Internet bakom taggtråden”, detalj.

Ryska mästerverk

BOK | Varlam Sjalamov, 1900-talsförfattare och Liza Alexandrova-Zorina, rysk nutida journalist, så olika men ändå med beröringspunkter. Båda aktuella med svenska utgivningar.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Vem äger rätten att tala om att åldras?

BOK | Thomas Wihlman har läst Hanne Kjöllers senaste bok.

Av: Thomas Wihlman
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

En prisad roman

BOK | Sebastian Andersson har läst Johanna Frids kritikerrosade debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn.

Av: Sebastian Andersson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Detalj ur omslag

Mormorordning, hägringsöar

BOK | Millan Jonsson har läst Kalle Hedström Gustafssons diktbok ”Mormorordning, hägringsöar”.

Av: Millan Jonsson
2019 : Kvartal 1 | 27 februari, 2019

Bild: Porträtt av författaren (beskuret). Foto: Matti Koli

Hej Vilt

BOK | Theodor Hildeman Togner om Mimmi Corneliussons romandebut ”Hej Vilt” som utkom 2018 på Lesbisk Pocket.

Av: Theodor Hildeman Togner
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Detalj ur omslag

Berget är livets moder

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Paolo Cognettis ”De åtta bergen”, en bok om att utforska världen och att utforska varandra.

Av: Bo Bjelvehammar
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Bild: Hebriana Alainentalo

Några tankar om musiken

Denna text är en stark bearbetning av en gammal essä jag skrev för nu ca 10 år sedan. Det är den första delen av en artikelserie om musiken. Jag ville...

Av: Guido Zeccola
2019 : Kvartal 1 | 06 februari, 2019

Koltrast. Foto:Pixabay

En koltrasts sång och hemfärd

Människorna rör sig oroligt på jorden, var för sig eller tillsammans. I krig såväl som i fred ser de sig upptagna av problem de själva skapat. Där borta kämpade också...

Av: Robert Halvarsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Båt. Foto: Pixel2013/Pixabay.

Om poeten Lars Fredin

BOK | Den store svenske poeten Lars Fredin (1919-1988) är på nytt aktuell. Eftersom vi fortfarande är några som minns, och läser, honom. Särskilt samlingen Båtöga, men också resten. Lars Fredin medgav...

Av: Carsten Palmer Schale
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Detalj från omslaget

Poetisk besvärjelse över ett medvetande

BOK | Lidbeck hittar ord i naturen som i sitt eget minne då hennes arv tar sig ända ut i haven och hämtar och vandrar via släktled genom skogarna hem till det...

Av: Benny Holmberg
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Kaos. Foto: Aitoff/Pixabay

Utdrag ur Overkill

”Med hjälp av GPS fann dom mig. På taket till centralbyggnaden. Dom säger att jag frös. Jag stod vid kanten till evigheten i bara kalsonger och nattskjorta.”

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Bar-Sur-Aube

Bachelard och den poetiska föreställning…

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Porträtt, Adonis. Foto: Mariusz Kubik (Wikimedia commons), redigerad version.

Adonis och den alkemiska förbindelsen me…

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Av: Sigrid Kahle
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Överhögdal inlandsbanan Foto: Wikimedia commons

Resor på Inlandsbanan

Tommy Enström om att resa, skriva och minnas.

Av: Tommy Enström
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Uggla Foto: Pixabay

Hötorgskonst och äpplen

Ska essän, som är poesins prosaiske syskon, vara för de välmående lätt uttråkade och ge kittlingar och halsbrytande perspektiv? Eller för den som har det svårt?

Av: Gunnar Lundin
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Dag Almerheim, Nio sparade spår

Se upp! Tänk dig för

Jag vill nyansera vardagstanken och befria den från sin ofta förutsägbara elektromagnetiska kompass, för att visa att vi kan ta oss till ställen som vi inte visste fanns. Det är...

Av: Dag Almerheim
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Människor i samtal. Foto: Pixabay

Den kulturkritiska essän som litterär fo…

Såväl samtal som essäer handlar om åtminstone någon form av utbyte. De är redskap för medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna...

Av: Carsten Palmer Schale
2019 : Kvartal 1 | 10 januari, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:02

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik, dikter av Jyrki Souminen.

Av: Jyrki Suominen
Månadens lyrik | 06 februari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:01

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Dikter av Cecilia Persson, i urval av Per Nilsson.

Av: Cecilia Persson
Månadens lyrik | 10 januari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik | 2018:11-12

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik med Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström.

Av: Super User
Månadens lyrik | 07 december, 2018

Mer lyrik
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts