Detalj från omslag

Att leva i en deprimerad tid



BOK | En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda här i sin essä om Michel Houllebecqs nya roman Sérotonine. Där kan du läsa om Houllebecqs litterära filosofi, en biologisk människosyn parad med Schopenhauers pessimistiska filosofi om den blinda livsviljan.



Köp Sérotonine hos bokus.com
Michel Houellebecq
Sérotonine
Flammarion

När Michel Houellebecq väljer att kalla sin nya roman Sérotonine är det en signal, att temat för denna roman kommer att vara depressionen som tillstånd. För vad är egentligen serotonin? Jo, det är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan; tillsammans med noradrenalin och dopamin fungerar serotoninet som transmittor i hjärnans synapser. Serotoninet är därmed avgörande för det psykiska välbefinnandet. För att behandla depressioner ges ofta serotoninåterupptagningshämmare, vilkas funktion är att ge förutsättningar för en tillräcklig koncentration av serotonin i hjärnan. Utan en sådan hamnar patienten ohjälpligt i en depression. Houellebecq anknyter alltså till den neuropsykiatriska endokrinologin. Protagonisten, en viss Florent-Claude Labrouste, fyrtiosexårig agronom, söker en läkare, som ordinerar honom preparatet Captorix, av ”den nya generationen av antidepressiva”, som inte bara hämmar återupptagningen utan som också anses förmå organismen att skapa nytt serotonin. Detta fiktiva preparat som garanterar att patienten får tillräcklig koncentration av serotonin för att klara det dagliga livets vedermödor, med andra ord överleva, har också en oönskad effekt, i det att det åstadkommer en försvagad libido. Man bör i samband med detta uppmärksamma, att depressionen härvidlag uppfattas som ett tillstånd och inte som en enskild händelse.

Houellebecq har i en brevväxling med Henri-Bernard Lévy påpekat, att han egentligen är lyriker snarare än romanförfattare, och att hans romaner alltid har haft karaktären av tillståndsbeskrivningar, nästan som Baudelaires prosadikter.Houellebecq har i en brevväxling med Henri-Bernard Lévy påpekat, att han egentligen är lyriker snarare än romanförfattare, och att hans romaner alltid har haft karaktären av tillståndsbeskrivningar, nästan som Baudelaires prosadikter. Han har också hävdat, att han inte är någon ”story-teller”, utan snarare gestaltskapare. Depressionen uppfattas naturligtvis som ett tillstånd hos protagonisten men också ett tillstånd hos den samtid, i vilken han lever. Vad menas med en deprimerad tid? Med detta menas inte bara, att många människor måste dra sig fram på psykofarmaka. Det är överhuvudtaget en tid, då livet mist sin sälta, en tid av avtagande förväntningar. Houellebecqs första roman är L’extension de la lutte dans un autre domaine. I denna heter det:

"La véritable lutte raciale .. n’est ni économique ni culturelle, c’est la compétition pour le vagin des jeunes femmes." ("Den verkliga raskampen är varken ekonomisk eller kulturell, det är en kamp om unga kvinnors vagina" (översättning C-M. Hugoh).

Det är ett tema som är genomgående i alla Houellebecqs romaner. Som synes förfäktar denne författare en snarast biologisk människosyn, i det att hans gestalter kan sägas leva i ett tillstånd av biologisk anarkism: det är den sexuella framgången, som är drivkraften för de manliga huvudpersonerna i Houellebecqs romaner. I en tidigare essä, som jag skrivit om författarens förra bok Soumission hävdar jag att författaren företer likheter med en av fransk litteraturs största sedeskildrare, Balzac. Detta gäller generellt, och det är också rimligt att knyta honom till klassisk fransk naturalism så som den praktiseras av exempelvis Zola. Filosofiskt har Houellebecq själv deklarerat sin närhet till positivismen hos Auguste Comte med dennes empiristiska vilja att härleda människans egenskaper ur empiriskt påtagliga biologiska faktorer liksom hans avståndstagande från all metafysik.

En annan filosofisk inspiration, som tidigare varit synlig och som i Sérotonine är ytterst märkbar är Arthur Schopenhauer, den europeiska pessimismens kanske klaraste profet. I den lilla boken En présence de Schopenhauer (Paris 2017) berättar Michel Houellebecq vilken upplevelse det var för honom att hitta Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung (Världen som vilja och föreställning) i fransk översättning, först i ett kommunbibliotek och senare i ett antikvariat. Sedan vidtog en stor läsupplevelse åtföljd av smärtan av att leva i en medioker tid, som inte skapat författare som Schopenhauer och Nietzsche. Om Nietzsche säger Houellebecq, att han finner hans filosofi ”immorale et repoussante” (omoralisk och frånstötande), men ändå torde Nietzsches läsning av Schopenhauer så som den framträder i essän ”Schopenhauer als Erzieher” i boken Unzeitgemässe Betrachtungen (”Schopenhauer som uppfostrare”, Otidsenliga betraktelser) ha haft stor betydelse för Houellebecqs samtidsuppfattning. Nietzsche talar om Schopenhauers filosofi, i vilken världen bara kan uppfattas som föreställning och där ”tinget i sig” (Kants begreppsbildning) framträder som vad Schopenhauer kallar ”Wille”, den blinda livsviljan, som grunden för en radikal samtidskritik. Mot denna kontrasterar Nietzsche sin samtids universitetsfilosofi, i vilken han ser ett uttryck för framför allt statens nivellerande kraft, oftast uttryckt i ett antal samtida favoritfloskler: ”framsteg, bildning, modern stat” etc (Nietzsches exempel). Förvisso är detta något som kan kännas igen i vår samtid, vilket Houellebecq nogsamt noterat. Man kan säga, att Houellebecq är en mästare på att visa upp vad man kunde kalla ”flosklernas primat”, en sorts kombination av statens, mediernas och marknadens försåtliga nivellering och indoktrinering av vår samtids människor. I detta avseende är han besläktad med en annan fransk författare, Gustave Flaubert, som gav ut Dictionnaire des idées reçues (Lexikon över vedertagna idéer).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den blinda livsviljan tar sig hos Houellebecqs manliga personer uttryck i just den sexuella kampen om kvinnor, alltså som en biologisk anarkism. Houellebecq citerar i sin essä om Schopenhauer Wittgenstein, som i sin Tractatus logico-philosophicus skrivit: ”Wovon man nicht reden kann, darüber muss man schweigen” (”det man inte kan tala om måste man tiga”). Houellebecq menar att Schopenhauer är en filosof som skrev om det som man inte kan tala om, det vill säga, viljans problem (Houellebecq 2017). Det torde inte vara långsökt att tänka sig att Houellebecq som romanförfattare vill gestalta hur många av dessa problem ter sig ur ett samtidsperspektiv, där författaren menar att den blinda livsviljan kan översättas till den biologiska anarkismen. Wittgenstein har också sagt, att det som inte kan utsägas i stället måste visas. Vad kunde vara lämpligare än att visa den blinda livsviljans härjningar i form av en gestaltning av den tragedi som dessa skapat i våra samtida liv? Houellebecq föresätter sig att vara den blinda livsviljans gestaltare under den globaliserade, hyperkapitalistiska epoken.

Alla litteraturläsare känner till de klassiska tragedierna, Konung Oidipus, Antigone, Romeo och Julia, Tancrède med flera. I dem gestaltas klassiska viljekonflikter. Men vem har gestaltat de tragedier som vår tids samhälle producerat?Alla litteraturläsare känner till de klassiska tragedierna, Konung Oidipus, Antigone, Romeo och Julia, Tancrède med flera. I dem gestaltas klassiska viljekonflikter. Men vem har gestaltat de tragedier som vår tids samhälle producerat? ”La tragédie de la banalité, produite par des circonstances ordinaires, rendue ainsi encore plus inéluctable, reste à écrire. » (”Banalitetens tragedi, som frambringats av vanliga omständigheter, och som alltså blivit ännu mera oundviklig, återstår att skriva.”, översättning, C-M Hugoh)

I någon mening kunde man säga, att bakom alla de protagonister, som befolkar Houellebecqs romaner döljer sig den verkliga huvudpersonen: vår egen samtid, en postindustriell, globaliserad, hyperindividualistisk, narcissistisk epok. Detta gör, att alla författarens romaner utstrålar en stark samtidskänsla. Houellebecq har en stor närgångenhet på de miljöer, som är det inre dramats yttre kuliss. Denna präglas framför allt av det senindustriella samhällets konsumtionsvaror. Utmärkande för denna värld är, att skenbilden är viktigare än essensen bakom denna. Eftersom all aktivitet är inriktad på handel och marknadsföring, är huvuduppgiften att få produkterna att framstå som förstklassiga, gedigna, oberoende av dessas halt. Lurendrejeriet är i denna värld högsta samhälleliga dygd. Miljöbeskrivningen i denna bok är en mycket exakt återgivning av varumärken från alla 4x4, Mercedes, Ferrari, normandiska ostar till Smith & Wesson och andra skjutvapen.

Att vår tid är narcissistisk är för Houellebecq en självklarhet. Det mest utmärkande för narcissismen är att den för den enskilde leder till realitetsförlust, därför att ur den enskildes synpunkt andra människor tenderar att reduceras till skuggor. För narcissisten får ”den andre” närmast ett slags termostatfunktion. Huvudpersonerna i Houellebecqs romaner är alltid akademiskt utbildade män i lägre medelåldern, som är inriktade på den anarkistiska kampen om yngre kvinnors vagina. Detta medför naturligtvis, att perspektivet redan av berättartekniska skäl blir ensidigt manligt. Detta har anförts mot hans romaner: en svensk feministisk skribent menade rentav att Houellebecqs nya roman ger en bild av ”vad som rör sig inom en fascist”. Denna läsart synes mig innebära ett förytligande av texten. Att protagonistens kvinnosyn är obehaglig är mycket lätt att förstå, men det är inte självklart att man skall tänka sig, att den också är författarens, även om huvudpersonen denna gång har alla yttre kännetecken gemensamma med författaren: en fyrtosexårig agronomiingenjör, som är anställd i jordbruksdepartementet och dessutom konsult hos företag, som på den globala marknaden saluför normandiska dessertostar. Men trots de yttre likheterna med författaren är det uppenbart att det rör sig om rollprosa, där berättelsens jagperson ingalunda behöver tänkas vara ämnad att framföra ”budskap” eller väcka sympati.

Man kan tala om olika skikt i denna jagberättelse. Det dominerande är huvudpersonens återblickar på sitt liv, i vilka man kan säga, att de sexuella memoarerna dominerar, eftersom protagonistens affektiva liv hela tiden står i fokus. I dessa tillbakablickar finns självfallet inbyggd en implicit samhällskritik av ett genomgripande slag. Detta skikt kan sägas vara romanens centrum, i vilket man kan urskilja den viktigaste systemkritiken: den som berör den enskildes existentiella position. Vid sidan av denna finns en explicit formulerad samhällskritik, som handlar om EU, nyliberalismen, globaliseringen, det franska samhället, de franska böndernas situation etc. Naturligtvis finns ett starkt samband mellan dessa båda skikt, men den som eventuellt reagerar mot författarens kritik av exempelvis EU och från detta härleder en förkastelsedom över hans vision du monde, misstar sig gruvligen genom att förväxla det substantiella och det accidentiella.

Romanhandlingen börjar i Spanien, där protagonisten efter att ha hjälpt två unga flickor att mäta lufttrycket i däcken, blivit attraherad av den ena, ett intryck, som skall följa honom länge. Därefter hämtar han en japanska, Yuko, en flicka från högre medelklassen, som flugit från Tokyo och som landat på flygplatsen i Almeria. Florent-Claude kör henne till ett hus på spanska landsbygden, och efter en vådlig bilfärd hamnar de i det hus protagonisten hyrt. Han känner obehag över att träffa henne och önskar uppenbarligen lämna henne så fort som möjligt. De har haft ett förhållande, som han nu vill avsluta. Han har träffat Yuko på La Maison de culture japonaise, där hon haft ett arbete, en sinekur som hon fått genom faderns kontakter. Deras relation har uteslutande varit av köttslig natur, och protagonisten ger ingående beskrivning av hennes underlivs anatomi, som han även uttrycker missnöje med. Han beskriver hur hon genomfört en pornografisk filminspelning, som också inkluderat tidelag med en hund. Denna förtingligade japanska kvinna kan protagonisten inte knyta någon emotionell relation till:

”…notre relation était terminée et même il valait mieux maintenant qu’elle s’achève au plus vite, parce que je n’aurais plus jamais l’impression d’avoir à mes côtés une femme mais une sorte d’araignée, une araignée qui se repaissait de mon fluide vital, et qui demeurait pourtant en apparence une femme, elle avait des seins, elle avait un cul … et même une chatte (sur laquelle j’ai exprimé certaines réserves), mais rien de tout cela ne comptait plus, à mes yeux elle était devenue une araignée, une araignée piqueuse et venimeuse qui m’injectait jour après jour un fluide paralysant et mortel, il importait qu’elle sorte, le plus tôt possible, de ma vie." (Houellebecq 2019 s. 77) (... vår relation höll på att avslutas och det vore bra, att detta fullbordades så snart som möjligt, eftersom jag inte någonsin längre skulle ha intrycket att ha en kvinna vid min sida utan en sorts spindel, en spindel som närde sig av min livskraft, och som ändå hade skepnaden av en kvinna, hon hade bröst, hon hade en röv… och t.o.m. en fitta (om vilken jag har uttryckt vissa reservationer) men ingenting av detta räknades längre, i mina ögon hade hon blivit en spindel, en stingande och giftig spindel som dag efter dag sprutade in en förlamande och dödlig vätska, det var viktigt att hon skulle försvinna ur mitt liv snarast möjligt”, övers. C-M. Hugoh)

Denna huvudpersonens kommentar inger i förstone starkt obehag framför allt genom den oerhört kalla blicken. Om man läser vidare förändras dock intrycket något. Protagonisten förklarar sin vedervilja mot den tidigare älskade. Han har nämligen lyckats utröna, att älskarinnan, som är mycket yngre än han själv, har vissa planer vad gäller deras relation. Hon tänker sig att efter Florent-Claudes död om trettio eller fyrtio år, hon själv, ännu i sin krafts dagar, ska återvända till Japan och där ha ett långt liv kvar. Vad som inger protagonisten raseri är det kalkylerande inslaget i detta. Det strider mot hans uppfattning om ”l’amour inconditionnel” (den ovillkorliga kärleken), något som man inte skulle ha väntat sig hos Houellebecqs huvudperson. Det är möjligen detta som fått franska kritiker att beteckna Houellebecq som romantiker, vilket kan tyckas överraskande, då ju författarens kärleksskildringar kan uppfattas som ganska avlägsna från romantikens: ”dans l’amour inconditionnel l’être aimé ne peut pas mourir, il est par définition immortel” (i den ovillkorliga kärleken kan den älskade inte dö, hen är per definition odödlig”, övers. C-M. Hugoh) Protagonisten står inte ut med Yukos realism, och den kalla blicken förlorar sitt drag av likgiltighet och blir snarare hatisk. Den blir ett slags vedergällande cynism.

"Etais-je capable d’être heureux dans la solitude? Je ne le pensais pas. Etais-je capable d’être heureux en général ? C’est le genre de questions qu’il vaut mieux éviter de se poser. » (Var jag i stånd att vara lycklig i ensamheten? Jag trodde det inte. Var jag i stånd att vara lycklig överhuvudtaget? Det är den sorts frågor som det är bäst att undvika att ställa sig.” Övers. Claes-Magnus Hugoh)

Detta är frågor som är genomgående i Houellebecqs texter. Lyckan förefaller att vara oförenlig med ensamheten. Och den ensamhet som Florent-Claude upplever är förfärande. Ändå är hopplösheten i denna roman inte lika bedövande som i tidigare romaner. Man kan rentav tala om att den nya boken innehåller nostalgiska tillbakablickar, låt vara typiska för ett deprimerat tillstånd, i vilket det förflutna tjänar till att accentuera det nuvarandes ohjälplighet. Särskilt påtagligt blir detta när Florent-Claude berättar om sina föräldrar, som upplevde en gemenskap som han själv inte ens skulle kunna drömma om. Dessa föräldrar begick gemensamt självmord, sedan det blivit klart att mannen drabbats av en obotlig, svår tumörsjukdom, vilket förmådde dem att gemensamt lämna världen. För människor av huvudpersonens narcissistiska generation ter sig en sådan hängivenhet för den andre helt ouppnåelig. Huvudpersonen uttrycker här det metafysiska svalget mellan hans egen värld och föräldrarnas.

I huvudpersonens melankoliska tillbakablickande finns utrymme för några minnen av kärlekar, som fastän inte direkt lyckliga ändå inte efterlämnar dålig smak i hans medvetande. Det berättas om ett förhållande till en extremt begåvad ung danska, som Florent-Claude haft, och som hastigt avbrutits genom kvalificerade uppdrag, som kvinnan fått och som tvingat henne att resa långt bort. Det framgår också, att han varit sammanboende med en skådespelerska, Claire, från en välbeställd familj, vars skådespelarkarriär gått i stå. Huvudpersonen träffar henne vid en elegant supé, som han menar mest får karaktären av ett sorgesamt återseende mellan två gamla losers. Dock framgår det, att han har vissa förhoppningar att återuppta denna förbindelse, men det visar sig givetvis ogörligt. Men framför allt hoppas han att återknyta relationen till en betydligt yngre kvinna, som en gång varit praktikant hos honom i hans egenskap av agronom, hos vilken kvinnan blev placerad som veterinärpraktikant. Camille, som kvinnan heter, sökte hos sin handledare känslomässigt stöd, då hon råkat ut för en svår chock, då hon tvingades bevittna den avskyvärda behandlingen av djuren i en kycklinguppfödningsfabrik. Denna situation blev av naturliga skäl grunden för en emotionell, nära kontakt. Florent-Claude är fortfarande så intresserad, att han börjar stalka kvinnan och lyckas utröna, att hon efter att deras relation upphört, skaffat sig ett barn genom en helt tillfällig förbindelse, som kommit till stånd endast för detta ändamål. Detta inger huvudpersonen starka bekymmer, då han inser att Camilles lille son kommer att bli en helt oslagbar rival. Han fantiserar till och med om att röja denne sin rival ur vägen genom att i hemlighet använda sin nyförvärvade färdighet i avståndsskytte och därmed jämna vägen för återförening med Camille.

Vi lämnas ovetande om hur protagonistens affektiva liv kommer att utvecklas. Prognosen verkar dock inte god. Huvudpersonen söker psykiatrikern, le docteur Azote, som ordinerar Captorix, som uppges påskynda produktionen av serotonin och sålunda hjälpa Florent-Claude att överleva, men kommer det att hjälpa honom att leva? Azote råder honom att sätta ut Captorix, som riskerar att vålla honom impotens, för att i stället resa till Thailand och där söka sexuell utlevelse hos prostituerade, vilket kunde hjälpa honom att åtminstone överleva de förestående jul- och nyårshelgerna. Här närmar vi oss grundproblemet i Houellebecqs roman. Den är som så ofta hos författaren baserad på ett tankeexperiment: om nu motorn bakom människolivet, den blinda livsviljan, som orsakar så många tragedier, kunde neutraliseras genom det yttersta lyckopillret, som åtminstone kunde hjälpa individen att överleva, vore livet i så fall värt att leva? Protagonisten funderar över detta: vilken är tiden t för den som kastar sig ut från en skyskrapa givet en viss fallhöjd h? Den naturvetenskapligt intresserade huvudpersonen beräknar enligt formeln , där h är fallhöjden och g gravitationskonstanten. Falltiden kunde enligt protagonisten beräknas sålunda förutsatt att luftmotståndet kan betraktas som försumbart. Tiden av svår vånda kunde betraktas som så kort, att oron inför svindelupplevelsen kunde avhjälpas med ett glas calvados. Detta förefaller vara ett möjligt svar på romanens huvudfråga: kan vi fortsätta att leva utan den blinda livsviljan och dess starkaste manifestation sexualiteten? Detta betraktas troligen inte som möjligt, men detta innebär ju också givet Houellebecqs premisser, att människan är dömd till evig olycka. Den hypotetiska möjligheten att leva vidare (säkerställd serotoninproduktion) men med den blinda livsviljan reducerad verkar inte stå till buds.

Den explicita samhällskritiken är i huvudsak knuten till en gestalt: Aymeric. Aymeric är en studentkamrat från jordbrukshögskolan (Agro) och ägare till en stor jordegendom, som är nedärvd sedan många generationer och tillhörig en jordägararistokrati, som etablerats på Vilhelm Erövrarens tid. Aymeric pressas av det globaliserade utbytets ekonomiska politik och har numera avstyckat en stor del av sina ägor för uthyrning av semesterbostäder. I övrigt verkar han på ett investeringstungt område, där investeringarna ingalunda ger den avkastning de borde. Han är oerhört pressad av stora skulder och hårt arbete och hans fru håller på att överge honom för en pianist i London, där hans båda döttrar redan finns. Med dem får han bara umgås via Skype. Författaren låter protagonisten ge honom rådet att lämna frun och i stället skaffa sig en moldaviska eller liknande, alltså en fattig flicka från ett jordbruksland som skulle uppskatta hans kraftfulla manlighet och höga samhällsställning och ge honom det stöd och den sexuella tillfredsställelse, som vore möjlig. Som alltid vill Houellebecq gärna provocera, och vad kunde vara mera provokativt i vår tid än ett manschauvinistiskt resonemang värdigt en Jordan B. Peterson. Frågan är då: är Houellebecq misogyn? Ja, man kunde tro det, men man måste då minnas, att inte bara kvinnor utan verkligen också männen ges en föga smickrande bild, även om Aymeric är den enda positiva gestalten i denna roman. Det är nog rimligare att kalla Houellebecq misantrop snarare än misogyn, även om porträttet av vissa kvinnor, exempelvis Aymerics fru, är påtagligt hatiskt.

Aymeric tillhör en bondefederation för vilken han ställer sig i spetsen. Denna grupp blir inblandad i ett bondeuppror, som påminner om de manifestationer man brukar kunna se på franska motorvägar, men denna gång med vapen och skjutningar inblandade, och Aymeric får användning av sin eminenta färdighet som skytt i sammanstötningarna med säkerhetspolisens styrkor. Detta kan påminna om gula västarnas revolt, men nu som fullskaligt uppror.

Huvudpersonen anser, att samhället präglas av en grundläggande orättvisa: man belönar inte arbete utan följer principen ”åt den som har skall varda givet”. Claires rika föräldrar avyttrar en liten lägenhet och förvärvar då ett belopp ofattbart mycket högre än vad protagonisten kan förvärva genom flera decenniers arbete. Den sociala ordningen under nyliberalismens epok motsvarar den biologiska anarkism som författaren bryter staven över. Författaren låter den positiva motbilden mot denna orättfärdighet bli en företrädare för en urgammal aristokrati, som misshandlas av världshandelns tyranni och EU:s jordbrukspolitik. Aymeric skördar stora sympatier av omgivningen för sin väpnade revolt. Det torde vara rimligt att påstå, att Houellebecq gör sig till tolk för en konservativ samhällssyn. I detta avseende liknar han också Balzac, som i romanen Les Paysans (Bönderna) kraftfullt tog avstånd från den moderna nyrika andan med dess rovdjursmentalitet och i stället uttryckte sympati för den gamla aristokratin och l’ancien régime.

Vad gör Houellebecq till en väsentlig författare? Enligt min mening hans vilja att ställa samtidens stora frågor och existentiella problem på sin spets utan att snegla åt det opportuna. I det avseendet har han såvitt jag vet inte många likar.

Text Claes-Magnus Hugoh


UTGÅVA 2019:2

Bild av Kaiyan Leong (Pixabay)

Hon har legendstatus

Hon har legendstatus. Inte så konstigt när det gäller någon vars dagliga promenader kunde gå genom djupa dalgångar och över bergspass på 4000 m öh.

Av: Annakarin Svedberg
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslag

Att leva i en deprimerad tid

BOK | En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda här i sin essä om Michel Houllebecqs nya roman Sérotonine. Där kan...

Av: Claes-Magnus Hugoh
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur teckning av Folke Dahlberg.

Tuschteckningar som meditativa verk

Erling Öhnell vänder sig mot trakterna av norra Vättern och skriver om konstnären Folke Dahlberg, vars tuschteckningar närmast är meditativa verk av koncentration och finmotorik.

Av: Erling Öhnell
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Swedenborgs lusthus, Stockholm/Skansen. Akvarell av Herman Müller.

En andeskådare i svensk upplysningstid

Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren...

Av: Mats Barrdunge
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Stefan Schweihofer från Pixabay

Påskpina (en roman)

Per Teofilusson bjuder oss på påskpina.

Av: Per Teofilusson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Pexels från Pixabay

Ur Fluga förnär

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En mångbottnad berättelse om en kvinna o…

BOK | "Överstinnan" är en berättelse om Finland och dess historia. Om ett land som tvingades till strid mot både Ryssland och Tredje Riket. Och om de nationella såren som kanske aldrig...

Av: Elisabeth Brännström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslaget

Ett andra anstånd

BOK | Kurt Bäckström har läst Jan Myrdals ärliga och tankeväckande ”Ett andra anstånd”.

Av: Kurt Bäckström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Porträtt av Olle Granath, foto av artikelförfattaren

Olle Granath: bejakelsens mästare i sven…

BOK | Tidningen Kulturens Michael Economou söker upp författaren och konstkritikern Olle Granath, en av vårt lands mest initierade bejakare av konst, för ett samtal i dennes hem i Stockholm med anledning...

Av: Michael Economou
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Chris Reading från Pixabay

Tomas Tranströmers Roxtuna

I Tage Danielssons filmklassiker ”Släpp fångarna loss” från 1960 manifesteras lite av tidsandan. ”Var människa i själ är god” var ett bärande tema. Säkert tänkte den unge psykologen Tomas Tranströmer...

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En livlig utflykt

BOK | Jonas Lindman har läst Leif Nelsons ”Bortom Pluto”.

Av: Jonas Lindman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:02

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik, dikter av Jyrki Souminen.

Av: Jyrki Suominen
Månadens lyrik | 06 februari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:01

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Dikter av Cecilia Persson, i urval av Per Nilsson.

Av: Cecilia Persson
Månadens lyrik | 10 januari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik | 2018:11-12

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik med Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström.

Av: Super User
Månadens lyrik | 07 december, 2018

Mer lyrik
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts