Swedenborgs lusthus, Stockholm/Skansen. Akvarell av Herman Müller.

En andeskådare i svensk upplysningstid



Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren detaljerat beskriver hans möten med andar inom och utom vårt solsystem.



Emanuel Swedenborgs Jordkloten i vår solvärld är en av de märkligaste skrifter som författas under 1700-talet och trycks i London 1758 på latin med titeln De telluribus in mundo nostro solari.[1] Uppfinnaren, bergsmannen och ledamoten av Kungl. Vetenskapsakademien Emanuel Swedenborg beskriver detaljerat och utförligt hans möten med andar inom och utom vårt solsystem, då han genom andens tillståndsförändringar förflyttar sig till olika planeter i världsrymden. Han beskriver hur solsystemets planeter är befolkat av människor, som liksom människor på vårt jordklot efter sin död blir andar och i vissa fall änglar. Swedenborgs religiöst inspirerade science-fiction saga liknar ingenting i sin samtid, däremot finns paralleller till tv-serien Star Trek, som med rymdskeppet Enterprise reser omkring i världsrymden och utforskar planeter och möter människoliknande varelser. Men Swedenborgs skrift ska betraktas mer i ljuset av sin egen samtid, och som en radikal kritik av det egennyttiga och omoraliska samhället, och den kristna kyrkans läror och okunnighet.

Andarna på andra planeter beskrivs som moraliskt och spirituellt mer högstående än människorna på jorden, där vissa vistas i den faktiska himmelen. Men det är inte bara en samtidskritik, utan det är också en skrift i tidens anda med den svenska upplysningstiden där utilism och vetenskaplig kunskap kombinerades med kärlek för fosterlandet och tron på en allsmäktig Gud. När han mot slutet av sin resa hamnar på det femte jordklotet utanför solsystemet ger han en god sammanfattning av den svenska upplysningen för dessa andar: "Att kärleken till vår nästa är att vilja det goda och därav göra gott åt medborgaren, fäderneslandet, kyrkan och Herrens rike, icke för egen skull, att man må synas eller att man må bliva berömd, utan av böjelse för det goda."[2] Med att vilja göra gott för andra och inte för sig själv uttrycker något av själva kärnan i den svenska upplysningen på 1700-talet, att allmännyttan ägde företräde framför egennyttan.

Att den tyske filosofen Christian Wolff är den enda samtida filosofen som nämns vid namn är heller ingen tillfällighet, eftersom Wolff under några decennier kring mitten av 1700-talet hade stor påverkan på det svenska tankeklimatet och på svenska vetenskapsmän och teologer. Astronomen Anders Celsius, matematikern Samuel Klingenstierna och kemisten Johan G. Wallerius var alla påverkade av Wolff som matematiker och filosof. Christian Wolffs naturliga teologi eller den så kallade "neologin", där man med enkla slutledningar kom till klarhet om både Guds existens och själens odödlighet tjänade som en stark motvikt till ateism, deism, pietism och svärmiska rörelser, både i Sverige och Tyskland. Att förena den religiösa uppenbarelsen med rationella teologiska argument gjorde Wolff mycket populär och hans neologi hade inflytande på den svenska teologin till långt in på 1800-talet. Att Wolff inte föll Swedenborg i smaken framgår av hans samtal med andarna på Merkurius som ville underrätta sig om åtskilliga ting hos denna av lärdom ryktbare person. Men andarna på Merkurius fann hans lärdom bestående av "auktoritetsdunkel" och att slutsatserna inte hängde ihop med teserna, som var för sig var osanna.[3] Frågan inställer sig här om inte andarna på Merkurius agerar språkrör för Swedenborgs egna invändningar mot Wolff, eller vilket intresse kunde andarna på Merkurius ha av en tysk leibnizpåverkad filosof vars påverkan på den tyska filosofiska utvecklingen var relativt kortvarig? Med det sagt är det en hisnande berättelse som Swedenborg berättar, där han redogör för sina möten med andarna på Merkurius, Jupiter, Mars, Venus, Saturnus, Månen och utanför vårt solsystem.

Den första planeten han besöker är Merkurius vars andar sökte kunskap för kunskapens egen skull och inte för dess nytta.Den första planeten han besöker är Merkurius vars andar sökte kunskap för kunskapens egen skull och inte för dess nytta. De föraktade kroppsliga och jordiska ting och var bara intresserade av kunskap om det andliga och oändliga. Men Swedenborg finner dessa andar för högmodiga och menade att de inte hade så stor kunskap som de själva ansåg eftersom de såg inte till kunskapens nytta utan sökte bara kunskap för kunskapens egen skull. Här riktar Swedenborg kritik mot de lärda i sin egen samtid som inte förstod att kunskapen skulle användas för något nyttigt ändamål. Swedenborg var en av de tidigaste förespråkarna i Sverige för att vetenskapliga kunskaper skulle tjäna nyttiga och praktiska ändamål, vilket han gav uttryck för i Daedalus Hyperboreus som utgavs i sex nummer 1716–17, och är den första vetenskapliga tidskriften som ges ut i Sverige.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inledningsvis delger Emanuel Swedenborg några av sina mer principiella synpunkterpå sin världsbild och esoterik: "Man bör veta, att alla andar och änglar äro av människosläktet och att de äro bredvid sitt jordklot.”[4]Alla planeter i vårt solsystem är av jordisk materia och bebodda av människor, andar och änglar, och att "människor finnes, varhelst någon jordklot finnes.”[5]

Efter Merkurius kommer Swedenborg till Jupiter. Dessa andar var av mer högtstående art och hade inget begär efter andras ägodelar, och på Jupiter förekom inte några krig, plundringar eller mord. Dessa andar ville inte ha någon kontakt med jordens andar, emedan de ansåg dessa för "listiga samt snabba och snillrika till att anstifta onda ting och att de veta och tänka föga om det goda."[6] Däremot kunde de berätta om att människorna på jorden var godare i forntiden. Då levde människan i en oskuldsfullhet tillsammans med änglarna och hade inte begär efter andras ägodelar. De strävade inte efter förmögenhet eller herravälde. Alla talade alltid sant och verkade för ”det goda för det godas skull och det rättvisa för det rättvisas skull."[7] På Jupiter hade man bevarat dessa förhållanden men på jorden hade det vänts till sin motsats. Här hade människorna börjat härska över andra och begära andras ägodelar. Då avlägsnade sig "himmelen från människan", vilket fortsatt fram till vår tidsålder då "man icke vidare vet, om himmelen och om helvetet finnas".[8] Varför det blivit så på jorden framgår däremot inte, men i en av hans allra tidigaste skrifter Om Jordenes och Planeternas Gång och Stånd: Thet är några bewisliga skiäl at Jorden aftager i sitt lopp och nu går långsammare än tilförne; gjiörande winter och sommar-dagar och nätter lengre i anseende til Tiden nu än förr (1718), ger han en förklaring. Där skriver han att jorden fordom varit ett paradis, där gudar och människor levat tillsammans och att det då rådde en ständig vår: "Sommar, winter och monga ändringar äro långt sedan tilkomna, so Guds egna ord synes utwisa, tå Gud setter lika som ett owahnligit måhl för Winter och Sommar, och giör ett löffte at ett oföranderligit stånd therwid."[9] Förklaringen till denna förändring berodde enligt Swedenborg på att jordens rotationshastighet kring solen avtagit, vilket han bevisar med att om en termometer pendlar över en öppen eld blir temperatursvängningarna större ju långsammare pendeln svänger och tvärtom. Detta förklarade att vi inte längre levde i en jämn och stadig vår, då "ingen hete har kunna förstierct sig ei heller någen köld, utan then ena har dempt och blandadt then andra ut, så at ther blifwit en härlig lufft, en stadig wåhr, en gyllene tid, ett Eden och Paradis, en jord som Atlas bebodt."[10] Med stöd i Bibeln om att människorna i forntiden kunde bli upp emot tusen år, kommer Swedenborg fram till slutsatsen att dygnet då var fyra gånger kortare. Med ytterligare stöd i samtidens astronomiska observationer av Jupiter och dess månar hade man kommit fram till att ett jupiterdygn var fyra gånger kortare än ett jorddygn, och slutsatsen blev då att Jupiter gick "fortare än wår jord, giör 4 dygn emedan vår jord giör ett, och har therutinnan ett paradis och himmel.”[11] Förhållandena på Jupiter är det närmaste en utopisk värld i vårt solsystem som Swedenborg stöter på. Här finns ett rousseauanskt drag om den oförstörda människan i naturtillståndet som i upplysningstiden tar sig uttryck i idealiserade föreställningar om den ädle vilden.

För Swedenborg var Afrika en kontinent som fortfarande var oförstörd från modern civilisation och där man kunde bygga ett idealiskt samhälle från grunden efter de rätta principerna.För Swedenborg var Afrika en kontinent som fortfarande var oförstörd från modern civilisation och där man kunde bygga ett idealiskt samhälle från grunden efter de rätta principerna. Två av hans lärjungar August Nordenskjöld och Bernard Wadström gav 1789 ut broschyren Plan för a Free Community och försökte förverkliga Swedenborgs utopiska idéer på Afrikas västkust, i det som idag är Sierra Leone. Men The New Jerusalem, som projektet kallades för, blev aldrig realiserat.[12]  

Swedenborg ägnar ett mindre utrymme åt att beskriva andarna på Mars, Saturnus, Venus och Månen, men andarna på Mars är de mest högstående i hela solsystemet och beskrivs som "himmelska människor". Men det gäller inte alla, ty på Mars fanns även onda människor som levde avskilda från de goda och på klippor där ingen brydde sig om dem. Samma segregation förekom på Venus, där de milda och mänskliga levde på planetens ena sida medan de grymma och brutala levde på den andra. I Swedenborgs föreställningsvärld finns det en klar åtskillnad mellan gott och ont, men han säger samtidigt att "genom det onda lär man sig vad det goda är, emedan det godas beskaffenhet blir känt av sin motsats.”[13] Här infinner sig därför en undran; om nu inbyggarna på Mars var de mest högtstående i solsystemet borde de inte kunna förväntas känna till denna "motsatsernas"- lag, om att de som gör ont gör det för att lära sig vad som är rätt. Ändå strängare är det på Jupiter där ondska bestraffas med döden. Om man tänker förvänt om Herren och inte bättrar sig avrättas man av andarna genom att man blir berövad andedräkten. Denna totala frånvaro av tolerans, dödsstraff för felaktiga tankar och segregeringen av goda och onda människor, visar på en kultur som inte tolererar oliktänkande utan sitter fast i ett tänkande av absoluta motsatser. Hur andarna på Jupiter kunde vara av en mer högstående art, som använder dödsstraff för felaktigt tänkande är lite svårt att förstå, eftersom Swedenborgs himmelska universum är styrt av kärlek och visdom.

Andarna och inbyggarna på Saturnus befinner sig mitt emellan den andliga världen och den naturliga. Den naturliga människan kan inte inträda i den andliga sfären eftersom den endast känner till det som sinnena förmedlar. Men samtidigt står den under inflytelse av den andliga världen och de som befinner sig i tro kan då stiga till ett andligt liv. Om andarna på Månen får vi inte veta så mycket annat än att de avger ett stort dån, likt ett åskedunder, och förflyttades två och två genom att den ene bar den andra på ryggen, och att de var små till växten som dvärgar.

Swedenborgs antropomorfa kosmologi

Swedenborgs bild av universum är som en avbild av en människa: "Att hela himlen föreställer en människa, vilken därför kallas den Största Människan, och att alla samtliga och enskilda ting hos människan, såväl hennes yttre som inre, motsvara den människan eller himlen".[14] Denna radikala bild av universum är inspirerad av Bibelns uppfattning om att människan är skapad till Guds avbild, och eftersom samme Gud också skapat hela universum möjliggör det tankekonstruktionen att hela universum är skapat till människans avbild. Men i denna bild finns också ett mystiskt eller hermetiskt inslag i tanken på en korrespondens mellan makrokosmos och mikrokosmos. Den enskilda människan korresponderar mot himlen, men himlen korresponderar också mot människan, såväl i det yttre som det inre.

Swedenborgs antropomorfa bild av universum korresponderar också mot hans teleologiska syn på universum:

Människan är ändamålet, för vars skull jordkloten finnas. Av den högste Skaparen har intet blivit gjort utan ändamål. Att skapelsens ändamål är människosläktet för att av detta bilda en himmel, kan för envar vara tydligt, om han tänker för ett någorlunda upplyst förstånd."[15]

Swedenborgs uppfattning av människan i centrum av hela skapelsen är en expansion av renässansfilosofen Pico della Mirandolas syn på människan som skapelsens medelpunkt. Den är också besläktad med den fysikoteologiska uppfattning om att allt i naturen är ändamålsenligt och att inget finns till utan en orsak och resultatet av Guds plan, där människan är skapelsens krona.

Swedenborgs antropomorfa universum med inslag av hermetism, renässanshumanismens syn på människan, upplysningsfilosofi och den fysikoteologiska uppfattningen, införlivar också en kristen evangelisk syn. I hans kristna evangeliska uppfattning har jorden en central plats i hela universum. Enligt Swedenborg föddes Jesus Kristus, Guds son, på vår jord av två skäl, dels av vår tekniska utveckling, dels för att vi lever i samhällen. Med utgångspunkt i Johannesevangeliet om att: "I begynnelsen var ordet", förklarar Swedenborg: "Ordet har därefter kunnat offentliggöras över hela detta jordklot, emedan här gives umgänge mellan alla folkslag, icke blott genom resor till lands, utan även genom skeppsfärder till alla ställen på jordklotet."[16] På andra planeter förmedlas gudomlig kunskap till människorna muntligen av andar och änglar eftersom människorna på de flesta andra planeter lever avskilda i familjer. Samfundslivet var något unikt för människorna på vår jord, och tekniken och vetenskapen var mer utvecklad på jorden än på andra planeter. Swedenborg förklarar att "vetenskaper här finnes som ej förekomma annorstädes, såsom astronomi, geometri, kemi, fysik, mekanik, medicin, optik, filosofi och dessutom konst som inte annorstädes är känd, såsom att bygga skepp, gjuta metaller, skriva på papper och offentliggöra ting genom boktryck".[17] Men här föreligger en viss motsägelsefullhet genom att vår jords mänskliga civilisation, som trots sin tekniska och vetenskapliga överlägsenhet inte var lika andligt utvecklad som på många andra planeter. Det blir tydligare när Swedenborg sätter kurs mot planeter utanför vårt solsystem. När han mot slutet av sin resa når det femte jordklotet efter 12 timmars tillståndsförändringar förklarar han att "självkärleken" är grunden till all ondska och, dess "herravälde finnes bland dem som bo tillsammans i samfund".[18] För de som istället bor avskilda i hus, familjer och släkten härskar istället kärleken till nästan. Men här är Swedenborg något oklar, eftersom om de som lever i himlarna och av kärlek till Gud "bo åtskilda i släkter, familjer och hus, fastän tillsammans i samfund men enligt andligt frändskap".[19] Problemet verkar snarare vara stadslivet, vilket framgår när han visar sin stad för en ande från denna planet som omedelbart lämnar denna syn.

I teologiska frågor avviker Swedenborg från den etablerade kristendomen framförallt genom sin antropomorfa gudsuppfattning och sin antitrinitarism. Till språkrör för sin teologiska uppfattning tjänar andarna på det fjärde och femte jordklotet som ansåg att Gud är en och hade människoform; "Gud är En, och Han är en Människa."[20] Den antropomorfa gudsuppfattningen motiveras med att man inte kan föreställa sig något helt abstrakt, om man "fatta Gud såsom osynlig, således utan form och beskaffenhet, skulle de icke kunna tänka på Gud, alldensstund ett sådant osynligt icke faller in i tankens föreställning."[21] Här menar Swedenborg att man måste kunna göra sig en bild av Gud för att kunna fatta Gud, vilket judiska, kristna och islamiska teologer skulle ha vissa invändningar emot. Treenighetsläran avhandlas med ett likartat argument, genom att om man försöker föreställa sig en Gud och tre personer måste man fatta tre personer i en Gud som något osynligt och abstrakt. Enligt Swedenborg måste man kunna göra sig en föreställning i tanken om det som rör tron, så även Gud: "Tankens föreställning om Gud är den förnämsta av alla, ty genom den, om den är äkta, sker förbindelse med det Gudomliga och därmed himlen.”[22] I dessa frågor får filosofiska abstraktioner vika för hans korrespondenslära. Andarna på det fjärde jordklotet avvisade den kristna treenighetsläran med argumentet att "de tänka tre och säga en, då man bör tänka som man säger och säga såsom man tänker."[23] Korrespondensen mellan tanke och tal, men även mellan ande och kropp, det himmelska och det jordiska, det inre och det yttre sinnet är en grundläggande princip för Swedenborgs filosofi. I sin andliga form är det "icke tillåtet att tala annorlunda än var och en tänker".[24] Anden har samma form som kroppen: "Det är vars och ens ande, av vilken kroppen har sin mänskliga form, följdaktligen vilken huvudsakligen är människa och uti en lika form men osynlig inför kroppens ögon däremot synlig inför andarnas ögon".[25] Full korrespondens råder också mellan det jordiska och himmelska livet: "Ty andarna och änglarna bo och leva på samma sätt som i världen."[26] I kontakten med andarna på andra planeter får Swedenborg även lära känna människornas förhållanden på dessa olika planeterna, eftersom "av andarna kännes inbyggarnas sinnesart, emedan var och en har sitt liv med sig från världen samt lever det när han blir ande."[27] I korrespondensläran ligger också nyckeln till förståelsen av Swedenborgs kritik av samtidsmänniskan som degenererat moraliskt:

Så länge uppriktighet och rättskaffenhet fanns hos människan, förblev även ett sådant tal, men så snart sinnet började tänka ett och tala ett annat, vilket skedde när människan började älska sig själv och icke sin nästa, började även språket att tilltaga, under det att ansiktet var intetsägande eller svekfullt. Därav förändrades ansiktets invärtes form, sammandrog sig, hårdnade och blev nästan livlöst, under det att den utvärtes formen, upptänd av självkärlekens eld, syntes liksom levande inför människors ögon. Det livlösa som är invärtes, ter sig icke för människors ögon, men det ter sig för änglarnas ögon, emedan de se de invärtes tingen. Sådana äro deras ansikten som tänka ett och tala ett annat, ty förställning, skrymteri, list och svek, vilka utgöra den nutida klokheten, frambringa sådana ting.[28]

Men det finns problem med Swedenborgs korrespondenslära som bygger på motsatser som är både åtskilda och utbytbara. Det goda är gott och det onda är ont, men samtidigt förklarar han att människan i forntiden var god men i nutiden blivit ond. Så de goda kan bliva onda, och rimligtvis bör de onda kunna bliva goda, annars finns det ingen mening med att Gud tog mänsklig gestalt på vår jord genom Jesus Kristus för att frälsa människan från det onda och rädda henne från helvetets eviga pina. De absoluta motsatserna kan alltså inte vara absoluta, därför att annars skulle ingen förändring kunna ske, vilket också visats med tidigare citat att Swedenborg var medveten om. Det gäller även motsatsen och korrespondensen Gud/Människa, för om Gud är Människa borde även motsatsen gälla att Människa är Gud, men då skulle vi hamna i ett uppfattning om att alla människor är Gud. Då inställer sig frågan varför Gud måste frälsa sig själv. Vi måste alltså tänka oss denna motsats som att Gud är den starkare parten. Gud är Gud men också människa, men människa är inte Gud. Det gäller också om alla andra motsatser som Swedenborg använder sig av. De är inte reversibla, utan en är starkare, som det goda över den onda, kärleken till andra över egenkärleken. I denna uppfattning ligger också en utvecklingstanke som är karakteristiskt för upplysningstiden.

Den viktigaste motsatsen är den mellan kärlekens goda och trons sanna, eller mellan kärleken och visdomen. Men denna motsats är inte av ett jämlikt slag, utan mot slutet av sin resa i den femte planetvärlden framgår det att dessa motsatser upplöses i kärleken som är den överordnade kraften i universum. Det heter att Guds "herravälde härleder sig från den Gudomliga kärleken mot hela människosläktet".[29] Och något tidigare att det "Gudomligt goda" och det "Gudomligt sanna" utgår båda ifrån den "Gudomliga kärleken".[30]

Emanuel Swedenborgs Jordkloten i vår solvärld är en högst märklig berättelse om människors tro och leverne på andra planeter och i andra solsystem. Trots att den förnekar treenighetsläran och anser att Gud är en människa, har hans religiösa uppfattning mycket gemensamt med kristendomen. Att vi skall leva enkelt och rättfärdigt, och genomsyras av en starkare innerlighet som skall prägla våra yttre handlingar, är också något som predikades bland samtidens herrnutare och pietister. Hans uppmaning till att låta kunskapen tjäna ett nyttigt ändamål och att underordna egenkärleken för kärleken till nästan, var ideal som predikades bland upplysta naturvetenskapsmän och lärda präster i sin samtid. Men det starkaste intrycket av denna märkliga skrift är inte dess utopiska innehåll utan civilisationskritiken av samtidens moraliska degenerering och förkonstlade livsstil, av vår självgodhet och vårt hyckleri. Att vår svenska upplysningstid också har en motbild där framsteget kan beskrivas som en tillbakagång. Det viktiga med Swedenborgs skrift är att han lyckats med konststycket att placera in båda dessa bilder i en och samma storslagna science fiction saga.

 

[1] Den fullständiga latinska titeln lyder: De telluribus in mundo nostro solari: Quæ vocantur planetæ: et de telluribus in coelo astrifero: deque illarum incolis; tum de spiritibus & angelis ibi; ex auditis & visis. För den här uppsatsen har den svenska översättningen från 1947 av C. J. N. Manby och reviderad av Erik Hjerpe, använts. Den fullständiga titeln på svenska lyder: Jordkloten i vår solvärld vilka kallas planeter och jordkloten i stjärnhimlen samt deras inbyggare ävensom andarne och änglarna där på grund av vad som blivit hört och sett.
[2] Emanuel Swedenborg, Jordkloten i vår solvärld (1947),s. 121.
[3] Ibid. s. 23.
[4] Ibid. s. 6.
[5] Ibid. s. 7.
[6] Ibid. s. 7.
[7] Ibid. s. 32.
[8] Ibid. s. 33.
[9] Emanuel Swedenborg, Om Jordenes och Planeternas Gång och Stånd (Skara 1718), s. 11.
[10] Ibid. s. 12.
[11] Ibid. s. 37. Swedenborg uppskattade ett jupiterdygn till 6 timmar, något som numera fastställts till 9 tim. 50 min.
[12] Ronny Ambjörnsson, ”Kärlekens utopi och alkemi”, i Fantasin till makten (Stockholm 2004).
[13] Swedenborg (1947), s. 52.
[14] Ibid.
[15] Ibid. s. 81.
[16] Ibid. s. 82.
[17] Ibid. s. 96.
[18] Ibid. s. 126.
[19] Ibid. s. 127.
[20] Ibid. s. 119.
[21] Ibid. s. 108.
[22] Ibid. s. 108.
[23] Ibid. s. 107.
[24] Ibid. s. 38.
[25] Ibid. s. 116.
[26] Ibid. s. 125.
[27] Ibid. s. 34.
[28] Ibid. s. 38. I den svenska översättningen från 1947 står det “föreställning” och inte “förställning” i citatets sista meningen, vilket måste vara ett skrivfel.
[29] Ibid. s. 126.
[30] Ibid. s. 122.
Text Mats Barrdunge
Bild Swedenborgs lusthus, Stockholm/Skansen. Akvarell av Herman Müller.


UTGÅVA 2019:2

Bild av Kaiyan Leong (Pixabay)

Hon har legendstatus

Hon har legendstatus. Inte så konstigt när det gäller någon vars dagliga promenader kunde gå genom djupa dalgångar och över bergspass på 4000 m öh.

Av: Annakarin Svedberg
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslag

Att leva i en deprimerad tid

BOK | En av våra mest erkända särlingar inom den europeiska litteraturen av idag har Claes-Magnus Hugoh valt att skärskåda här i sin essä om Michel Houllebecqs nya roman Sérotonine. Där kan...

Av: Claes-Magnus Hugoh
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur teckning av Folke Dahlberg.

Tuschteckningar som meditativa verk

Erling Öhnell vänder sig mot trakterna av norra Vättern och skriver om konstnären Folke Dahlberg, vars tuschteckningar närmast är meditativa verk av koncentration och finmotorik.

Av: Erling Öhnell
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Swedenborgs lusthus, Stockholm/Skansen. Akvarell av Herman Müller.

En andeskådare i svensk upplysningstid

Emanuel Swedenborg, en andeskådare i svensk upplysningstid. Swedenborg är författare till några av de märkligaste skrifterna som publicerades i 1700-talets Sverige, däribland den vidunderliga Jordkloten i vår solvärld, där författaren...

Av: Mats Barrdunge
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Stefan Schweihofer från Pixabay

Påskpina (en roman)

Per Teofilusson bjuder oss på påskpina.

Av: Per Teofilusson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Pexels från Pixabay

Ur Fluga förnär

Av: Ulf Olsson
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En mångbottnad berättelse om en kvinna o…

BOK | "Överstinnan" är en berättelse om Finland och dess historia. Om ett land som tvingades till strid mot både Ryssland och Tredje Riket. Och om de nationella såren som kanske aldrig...

Av: Elisabeth Brännström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj från omslaget

Ett andra anstånd

BOK | Kurt Bäckström har läst Jan Myrdals ärliga och tankeväckande ”Ett andra anstånd”.

Av: Kurt Bäckström
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Porträtt av Olle Granath, foto av artikelförfattaren

Olle Granath: bejakelsens mästare i sven…

BOK | Tidningen Kulturens Michael Economou söker upp författaren och konstkritikern Olle Granath, en av vårt lands mest initierade bejakare av konst, för ett samtal i dennes hem i Stockholm med anledning...

Av: Michael Economou
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Bild av Chris Reading från Pixabay

Tomas Tranströmers Roxtuna

I Tage Danielssons filmklassiker ”Släpp fångarna loss” från 1960 manifesteras lite av tidsandan. ”Var människa i själ är god” var ett bärande tema. Säkert tänkte den unge psykologen Tomas Tranströmer...

Av: Rolf Karlman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Detalj ur omslaget

En livlig utflykt

BOK | Jonas Lindman har läst Leif Nelsons ”Bortom Pluto”.

Av: Jonas Lindman
2019 : Kvartal 2 | 03 juni, 2019

Månadens lyrik

voieferréehorizonvisuelcarton

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Månadens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Månadens lyrik | 03 juni, 2019

Foto: Sebastian Andersson

Månadens lyrik | 2019:03

Tidningen Kulturen presenterar stolt mars månads lyrik, av Helga Krook.

Av: Helga Krook
Månadens lyrik | 06 mars, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:02

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik, dikter av Jyrki Souminen.

Av: Jyrki Suominen
Månadens lyrik | 06 februari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (beskuren).

Månadens lyrik | 2019:01

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik. Dikter av Cecilia Persson, i urval av Per Nilsson.

Av: Cecilia Persson
Månadens lyrik | 10 januari, 2019

Odilon Redon, Ofelia (1900-1905).

Månadens lyrik | 2018:11-12

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens lyrik med Göran af Gröning, Michael Economou, Peter Harström.

Av: Super User
Månadens lyrik | 07 december, 2018

Mer lyrik
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.